-Vad var det? sa Asta och reste sig upp på armbågarna.
-Vilket? sa Coco utan att släppa John Travolta med blicken.
-Det prasslade i hallen, sa Asta. 
-Omen, sa Coco. Beata är på väg hem.
-Beata är hemma, sa Asta. Hon sover. 
Det rasslade till i hallen igen. 
-Hörde du nu då?
-Gå och se efter vad det är då om du oroar dig så.
-Du först, sa Asta.
-Var inte fånig, sa Coco. Jag sitter bra här.
Nu hördes också ett stillsamt ylande från hallen. 
-Vad i hela fridens namn sysslar ni med? sa Beata och vacklade ut ur sitt rum.
-Det kommer från hallen, sa Coco. Jag trodde det var du. Eller katten.
-Vi har ingen katt, sa Beata och gäspade. Hon släpade sig ut i hallen.
-Sjas!. 
Det stillsamma ylandet tog fart och eskalerade till ett hjärtskärande gråtande.
-Såja, såja, sa Beata. Så farligt var det inte. 
Gråten lugnade sig något. 
-Men här kan du inte vara. 
Gråten tog sig några decilbel. 
-Kom in i vardagsrummet i alla fall så vi får ta en titt på dig. 
Beata kom tillbaka med ett konfunderat uttryck.
-Vi har gäster, sa hon. Eller en gäst. Eller vad man nu ska kalla det. 
En diffus vit skugga tittade fram bakom hennes rygg. De tittade tysta på varann.
-Jag skulle skrämma barn på Halloween, sa spöket till slut. Och nu hittar jag inte hem.
-Det är ingen här som hittar hem, sa Coco. 
-Tyst med dig, sa Beata. Det där är ingen tröst.
-Vi har det bra ändå, sa Asta. 
Spöket tittade på hennes teveröda ögon och den tomma popcornpåsen. 
-Jag vill hem, sa spöket och ögonen fylldes av dimmiga tårar.
-Rökelse, sa Beata, och så tänker vi på ljus. Allihopa på en gång. 
De tog varandras händer och blundade hårt. När de tittade upp var spöket borta. 
-Fantastiskt, sa Beata. Vi är som häxorna på teve. 
-Och vart tog den lilla dammråttan vägen, undrade Coco. 
-Sögs upp i den kosmiska Nilfisken, sa Beata. Så går det när man är proffs.
-Då ska jag nog hålla mig på amatörnivå ett tag till, sa Coco. 
-Säkrast så, sa Beata. Nu när du dopat dig med otillåtna medel och allting.
-Jag trodde inte du ville ha konjak så här sent på kvällen, sa Coco. 
-Ibland har man inget val, sa Beata och sträckte fram ett glas.
 

Arkiv

copyright  hamnqvist