-Det var frost i morse, sa Beata upprört. Vintern är här. 
-Så farligt är det väl inte, mumlade Asta med näsan i tevekudden, den röda som mormor knöt till Hylands Hörna. 
-Och mörkt är det, fortsatte Beata och kastade av sig kappan på en fåtölj.
-Det är det bästa med hösten, sa Coco. Smickrande dagsljus kallas det. 
-Vedervärdigt, sa Beata. 
-Ganska skönt, sa Asta och hävde sig upp en aning. Äntligen kan man koppla av. 
-Koppla av? sa Beata. Svart och hemskt i sex månader? Är det avkopplande?
-Avspänt och behagligt, sa Coco. 
-Svalt och skönt, sa Asta. 
-Du tillhör en förtryckande majoritet, sa Coco. 
-Jag förtrycker inte någon, fnös Beata. 
-Industrisemesterproletariatet, sa Coco. Allt ska vara på ett bestämt sätt. 
-Glad när det är vår, dyrka solen, banta efter jul,  fyllde Asta i.
-Alla påstår sig älska långa ljusa sommarnätter när ingen människa kan sova, sa Coco. 
-Och så ska man bli så kär, sa Asta. Blek och trött och utarbetad.
-Älska med mygg i baken. 
-Och hinna åka till Gotland och Kärringön och Grekland och segla och rida islänningar och spela golf och hälsa på släkten och ta bilder av alltihop. 
-Sen när hösten kommer och man faktiskt är lite fräsch, och fullproppad med D-vitamin, då ska man gå i ide. 
-Ett oreflekterat rännande efter normalitet, sa Coco.
Beata glödde om kinderna men sa inget. 
-Av såna som klagar på vintern och gnäller över värmeböljorna när de äntligen kommer.
-Klagosångarna, vilket verkar vara ett brett folknöje i Sverige. 
-Inte ska väl jag.
-Men så finns vi, sa Coco. 
-Vi som tycker om hösten, sa Asta. 
-Klara, kalla morgnar med frostglitter i gräsmattan.
-Långa skogspromenader och doften av skog och mylla. 
-Ingen stress, inga krav, ingen bikiniångest. 
-Härliga skymningar och släckt lampa på natten. 
-Tid att tänka. 
-Reflektera.
-Ni menar att ni hoppar av Viktväktarprogrammet, utbrast Beata. 
-Det kan du ge dig på, sa Coco. 
-Inga kantareller utan smör och grädde, sa Asta. 
-Höstmänniskor har ingen moral, sa Beata. 
-Inte det heller, sa Coco. 
 

Arkiv

copyright  hamnqvist