-Coco drämde igen ytterdörren efter sig och rättade till vitlökskransen.
-Man kan aldrig vara för säker, mumlade hon. 
-Är det allvarligt där ute? undrade Beata som satt i soffan och bläddrade i ett inredningsmagasin.
-Rena kriget, sa Coco. Jorden kommer att gå under. 
-Det finns örtte i köket, sa Beata.
-Hellre en konjak, sa Coco och försvann in i badrummet. 
Efter en timme kom hon ut med en immig konjakskupa innesluten i ett moln av parfym. Asta nös. 
-Måste du ha så mycket parfym på dig? snörvlade hon. 
-När koleraepidemin gick i Frankrike för en oherrans massa år sedan, sa Coco och gled ner i soffan, så var det parfymarbetarna i Grasse som klarade krisen. Det säger en del eller hur?
-Om vad, sa Asta. Industriproletariatets överlägsenhet?
-Parfymers renande inverkan, sa Coco. Det har man vetat i årtusenden. Myrra, sandelträ och väldoftande oljor. 
Hon lindade in sig i en alpackasjal och slöt ögonen. 
-Underbart att vara hemma i säkerhet igen. 
Asta nös, ordentligt den här gången. Coco öppnade ett öga och tittade kallt på henne. 
-Värst vad du lever om. 
-Jag vet, sa Asta. Det började i morse. 
-Vad började i morse?
-Det började sticka i näsan och klia i ögonen, sa Asta. Jag är nog allergisk mot någonting. Damm kanske. Eller katten. 
Hon snöt sig i en stor pappersnäsduk. 
-Märkligt, sa Beata. Allergiker brukar väl inte snora så?
-Har du feber? röt Coco och satt upp i soffan. 
-Bara några grader, sa Asta. 
-Är det normalt det? sa Coco till Beata. För en allergiker?
-Tror inte det, sa Beata. 
-Du har åkt spårvagn, sa Coco. Fast vi kom överens.
Asta snöt sig omständligt en gång till. 
-Erkänn! röt Coco. 
-Två hållplatser, protesterade Asta. Det spöregnade
Coco sjönk ner i soffan igen. 
-De är inte mer snuviga där än någon annanstans, sa Asta. Det var bara några stycken som hostade hela tiden. Och mindre än hälften nös. Jag lovar. 
-Fullpackad spårvagn, suckade Coco. Vad tänkte du på?
-Jag ville inte gå i regnet, sa Asta. Jag kunde ju bli förkyld.

Arkiv

copyright  hamnqvist