-Var är Asta? undrade Beata i höjd med schampot. 
-Jag vet inte, sa Coco som drog en tom kundvagn. Hon var här alldeles nyss. 
-Hon kanske fick ett panikanfall igen, sa Beata. Hon blir ju så konstig i folksamlingar. 
-Hon överlever, sa Coco och spanade ut över kommersen. Men jag är besviken. 
-Jag med, sa Beata. 
-Det ser billigt ut, sa Coco. Men det känns inte bra. 
-Ingen stil på det, sa Beata. Snålt tilltaget på något vis. 
-Jag förstår inte riktigt vad jag sett i det förut, sa Coco.
-Det har blivit för etablerat, sa Beata. Ingen sport längre. 
-Men vi kan inte ge upp, sa Coco.
-Inte än, sa Beata. 
-Fast jag tyckte det stod en korvgubbe där utanför.
-Korv, fnös Beata.
-Med senap, sa Coco. Mos och räksallad. 
Beata stoppade fingrarna i öronen och nynnade signaturmelodin till Hylands hörna i falsett. Genom ett öppet fönster kom ett stråk av bränd korv. 
-Tjårriso, sa Coco som gått på spanskakurs hela våren. Muy rico. 
Beata tog fingrarna ur öronen och såg sig omkring. 
-Vi får leta rätt på henne och ta oss ut härifrån. 
-Ut till korvens förlovade land, sa Coco. 
Två timmar senare satt de på parkeringen i en driva av korvpapper och servetter.
-Jag fattar inte var hon kan ha tagit vägen, sa Coco och torkade sig om munnen. 
-Hoppas hon dyker upp innan det blir mörkt, sa Beata. Det är ganska tomt här. 
Från byggnaden kom ett berg sakta mot dem över den nu öde parkeringen.
-Vad är det? sa Beata.
-Jag tror berget är på väg till Mohammad, sa Coco. 
-Hej, sa berget. Jag har fått hjälp. 
-Sobril? sa Coco.
-Beteendeterapi, sa Asta och tittade fram bakom alla kassar. Jag har blivit trygg i mitt shoppingbeteende. 
-Vi ser det, sa Beata.
-Om ni lämnar mig här får vi säkert in alltihop i  bilen, sa Asta. Så kan ni komma tillbaka och hämta mig i morgon kväll när de stänger. 
-Lämna dig här? sa Beata.
-Jag kan tälta, sa Asta.
-Aldrig i livet, sa Coco. Du kommer med här. 
-Det finns gränser för allt, sa Beata. Till och med för shopping.
-Bara för att ni inte har hittat nåt, sa Asta. 
-Vi kan behärska oss, sa Coco. 
-Övning ger färdighet, sa Beata.
 

Arkiv

copyright  hamnqvist