-Vad gör du? sa Coco sömndrucket och vacklade in i köket.
-Äppelmos, sa Asta och rörde i kastrullen. Och chutney. Och marmelad. 
-Otroligt, sa Coco och satt sig med en duns. Asta satte fram ett glas juice, rostade tre brödskivor, jonglerade med kaffeburken och stekte ett ägg. 
-Har vi nytt köksbord, undrade Coco och smuttade på skållhett kaffe. 
-Jag slipade ner och lackade om i morse, sa Asta.
-I morse? sa Coco. Det är morgon nu. 
-Åh, jag vaknade ganska tidigt, sa Asta. 
-Ge mig tidningen och ett nikotinplåster, sa Coco. Jag blir nervös av att se dig. 
Hon retirerade bakom spekulationerna om moderaternas eländiga framtid. Beata dök upp i dörröppningen.
-Livet är slut, deklamerade hon. Se här.
Hon visade fram ett ben. 
-Du är hårig, sa Coco utan att titta upp från tidningen. 
-Jag är nyrakad, sa Beata. Men vad hjälper det?
-Ser fint ut tycker jag, sa Asta. Sätt på dig varma sockor så känns det bättre.
-Strumpor, sa Beata. Vita ben. Strypkoppel. Alles kaputt. 
-Ge henne några Cipramil, sa Coco. 
-Jag har äppelcidervinäger, sa Asta. Nybakade muffins. Limemarmelad. 
-Jag vill ha sol, sa Beata. 30 grader och sol. Välgräddade greker, inte kladdiga muffins. 
-Nu? När det äntligen är över? sa Asta. 
-Nu återstår bara koma, sa Beata. Ett livlöst elände till april. 
-Äntligen luft som går att andas och ett värdigt liv, sa Asta. Till april när eländet sätter igång igen. 
-Det är höst hör jag, sa Coco. 
-Oh ja, sa Asta.
-Fy hundan, sa Beata.
-Fridens liljor, sa Asta.
-Jag går i ide, sa Beata. Nu. 
-Du har glömt några små detaljer, sa Coco. 
-Kan inte vara möjligt, sa Beata. 
-Hummer. Sensuella middagar.
-Kulörta lyktor och tända ljus.
-Siden, sammet.
-Trasa, lump, sa Beata. 
-Smörfrästa kantareller. 
-Man måste äta upp sig innan vintervilan, sa Beata. Ge hit en muffin. 

Arkiv

copyright  hamnqvist