-Det här börjar gå riktigt bra, sa Coco. Jag börjar vänja mig med VM.
-Vi skulle gräva guld, sa Beata mekaniskt.
-Fast jag missade målet, fortsatte Coco. Satt på toaletten. Perfekt timing. 
-Jag missade det också, sa Asta. Skulle precis hämta mer kaffe.
-Jag börjar förstå hur man ska avnjuta ett VM, sa Coco. Man måste finjustera omständigheterna så att nerverna orkar med 90 minuter och en förlängning. 
-Tur att vi missat alla avgöranden med straffsparkar, sa Asta. Det är gruvligt. 
-Ni är veklingar båda två, sa Beata. 
-Så skruvar man bara av ljudet eller låter bli att titta blir det alldeles uthärdligt, sa Coco. 
-Ni gör det enkelt för er ni, sa Beata. Jag, jag såg allt. 
-Du är för nitisk, sa Coco. Man måste njuta av livet också. 
-Det är bara ett spel, sa Asta. Fast det brukar inte hjälpa mig direkt.
Hon tittade på sina nerbitna nagelband. Coco satte sig ner i soffan och la upp fötterna på bordet. Teven var avslagen.
-Hur gick det förresten? sa hon. Hur många mål gjorde vi?
-Ett, sa Beata. 
-Underbart, sa Coco. 
-Stackars Senegal, sa Asta.
-Det är inget synd om sengaleserna, sa Beata.
-Klart det är, sa Asta. 
-De stackars senegaleserna gjorde två mål, sa Beata.
-Vad säger du? sa Coco. Det missade jag.
-Också, sa Beata. Man kan säga att du missade merparten av matchen. Vilket är märkligt eftersom du såg nästan alltihop. 
-Det är så mycket man måste hålla ögonen på, sa Coco.
-Så vi åkte ur? sa Asta. Ingen kvartsfinal?
-Jag hade precis vant mig med ett rent hem, sa Beata. Förlusten är en katastrof. för både Sverige och mig. 
-Du, sa Coco. Så lätt ger vi inte upp.
-Nej, sa Asta. Vi grejar det här. Var lugn. 
-Hur ska det gå till? sa Beata. Vi är ute, chanslösa, kaputt. 
-Det finns andra lag att heja på, sa Asta. Jag hejar på allt som rör sig. 
-Synd att Frankrike och Argentina åkte hem ändå, sa Coco. De hade något speciellt. 
-Landförrädare, sa Beata. 
-Fotbollspragmatiker, sa Asta. Det låter bättre.
-Jag går och gräver ner mig, sa Beata. 
-Vi gräver upp dig till finalen, sa Coco. 

Arkiv

copyright  hamnqvist