-Okej, sa Coco. Var är underverket?
Asta drog från förlåten.
-Det där? sa Coco. Har ni betalat dyra pengar för det där?
-Vi gjorde ett fynd, sa Beata. 
-Fick ni förstoringsglas på köpet? 
-Den växer till sig, sa Asta.
-Kan aldrig vara möjligt, sa Coco.
-Med kärlek och rätt näring, sa Beata.
-Då ligger den risigt till, sa Coco.
Hon nöp i ett litet blad som stack fram ur krukan.
-Det är ju inte ens en bonzai.
-Bonzai är ute, sa Beata. Ingen människa har tid med sån´t. 
-Det här är en växt i tiden, sa Asta.
-Den självgående moderna människans vän i vått och torrt.
-Så den tål torka? sa Coco.
-En seger för tålamod och kontemplation, sa Asta.
-Och så växer den långsamt, sa Coco. Jag förstår. 
-Det är en urgammal kulturväxt som anknyter till vårt spirituella ursprung, sa Asta.
-En flaska konjak hade gjort samma nytta, sa Coco.
-Du är en förtappad människa, sa Beata. 
-Dessutom är han så söt, sa Asta.
-Vem? sa Coco.
-Killen på plantskolan, sa Asta. Som Stefan Sundström med gröna gummistövlar. 
-Nej, vi har inte plats, sa Beata. Söderfönstret är fyllt.
-Några fröpåsar får alltid rum, sa Coco och försvann. 
-Jag kunde inte stå emot, sa hon senare och ställde en kruka på bordet. 
-Du ser, sa Asta. Man kan inte låta bli helt enkelt. 
-Men det är en sak jag inte förstår, sa Coco. Den ser ju inte mycket ut för världen. Varför envisas man med att kalla det olivträd?
-Det är bara för att hjälpa dem komma ihåg att de ska växa upp till träd, sa Asta. Lever man i tusen år är det lätt att tappa styrfart. 
-Tusen år? sa Beata. Lever de i tusen år?
-Minst, sa Asta. Om inte två. 
-Och vem ska ta hand om dem när vi är borta? Ska vi lämna dem vind för våg?
-Jag ser en möjlighet här, sa Coco. Adoptionsförmedling. Hitta nya hem för hundraåriga olivträd. Kan bli lönande.
-Det är lysande, sa Asta. Då har vi råd med en till eller hur?
-Absolut, sa Coco. Jag ska bara prata med banken först. 
-Aldrig i livet, sa Beata. Och inte efter det heller.

Arkiv

copyright  hamnqvist