-Hänryckningens tid, fnös Coco. Det är just det rätta namnet för det. 
-Så farligt är det inte, sa Asta. Det är inte så många kvar nu.
-Det här ska likna försommar och tid för romantik, sa Coco. En lika stor bluff som våren. Snålblåst och blåskatarr och se vad som händer.
-Du får skylla dig själv, sa Beata. 
-Det var inte mitt fel, sa Coco. 
-När vi för en gångs skull är ute i friska luften och njuter av friden så kunde du väl hålla dig, sa Beata. Du och ditt beroende.
-Jag glömde bort den, sa Coco. Så långt kom jag i alla fall. 
-Och det kallar du framsteg? Beata rensade pincetten. 
-Framsteg och framsteg, sa Coco. Visade min goda vilja i alla fall.
-Du ska inte skälla på Coco, sa Asta. Tänk på hur det gick sist vi var i stan. 
-Just det, sa Coco. Där har vi en som trillade dit ordentligt. 
-Jag trillade inte dit, sa Beata. Snubblade bara.
-Du är lika fast som vi andra, sa Coco. Man behöver bara säga pip så börjar du rota i handväskan. 
-Men det kan bli allvarligt om man gör det mitt i korsningen Prinsgatan - Linnégatan. 
-Det kunde ha varit något viktigt, sa Beata. 
-Som tur var fick vi tag i dig, sa Asta.
-Det kunde ha varit något allvarligt som hänt menar jag.
-Det gjorde det nästan också.
-Dödsfall i familjen, sa Beata.
-Ganska nära, sa Coco. 
-Spårvagnar bromsar så dåligt, sa Asta.
-Men vi var inne i civilisationen, sa Beata. Det är normalt att vara uppkopplad i stan. Men på landet? Mitt ute på Islandsberg?
-Det är som med våren, sa Coco. Man blir obetänksam. 
-Så du erkänner? utbrast Beata triumferande. Du gick och väntade på ett sms?
-Man vet aldrig vad som kan dyka upp, sa Coco och ryckte till. 
Asta drog ut en lång tagg och höll upp den mot solen. 
-Det här var en av de värre, sa hon. 
-Hagtorn är inte att leka med, sa Beata. Nästa gång får du stå still när du får otillständiga meddelanden på mobilen.
-Stigen var lömsk, sa Coco. 
-Säg som det är, sa Beata. Du trillade dit ordentligt.
-Usch ja, sa Coco.
-Nu är det bara några stycken kvar, sa Asta. 
-Ryck dem hädan, sa Coco. 
-Är du tyst går det lättare, sa Beata. 

Arkiv

copyright  hamnqvist