-Vad är det som luktar, undrade Beata och vädrade i luften som en fågelhund.
-Någonting har gått väldigt snett, sa Coco. Har du ringt brandkåren?
-Jag ser ingen rök, sa Beata. Men de där nya brandvarnarna borde gå igång.
-Konstigt, sa Coco. Kan det vara matlagning?
-Som luktar så här illa?
-Något experimentellt. Inspirerat av nakna kocken eller Tina i glaceringstagen.
-Mycket exotiskt i så fall, sa Beata. Thailändskt?
-Fisksås i stora mängder, sa Coco. Och sen ett allvarligt vidbrännande.
-Asta, sa Beata.
-Skulle hon?
-Det är hennes tur idag.
-Må kraften vara med oss, sa Coco och satte nyckeln i ytterdörren.
-Oj, kommer ni redan? sa Asta. Jag som tänkte överraska er.
-Det kan inte bli en överraskning, sa Coco. Det luktar sotbrand redan nere på gården.
-Kroketterna blev fina i färgen, sa Asta. Fritösen ryker hemskt men det var det värt.
Det ringde på dörren. Beata öppnade. Samtalet blev kort.
-Vi får betala veterinärräkningen, sa hon.
-Dog kattskrället? undrade Coco.
-Nej, men hon fick ett allvarligt astma-anfall och en svår ögoninflammation.
-Hon försökte stjäla mina krabbkroketter, sa Asta, men jag slängde ut henne direkt.
-Det var antagligen därför hon överlevde, sa Beata och började hosta.
-Och nu är det bara fisksås-sufflén kvar, sa Asta lyckligt och gläntade på ugnsluckan.
-Gör det inte, sa Coco. Man ska inte tjuvkika på suffléer...
Ett svart moln vällde ut ur ugnen. På avstånd hördes sirener.

-Säga vad man vill om karlar, sa Coco, men de gör sig förtvivlat bra i uniform.
Alla tre satt omplåstrade i soffan. Syrgastuberna stod uppradade längs armstöden.
-Enda gången de är på plats när man behöver dem, sa Beata. När det är katastrof.
-Det var synd på sufflén, sa Asta. Jag är säker på att den gick att äta.
-Du måste lära dig att skilja på suffléer och flamberade saker, sa Coco. Och sluta titta på matlagningsprogram på teve. Köp en kokbok.
-Det är så tråkigt när man vet hur det ska gå, sa Asta.
-Jag förstår det ändå inte, sa Beata. Varför gick inte brandvarnarna igång?
-De tjuter för ingenting, sa Asta. Det räcker att man rostar bröd så går de igång.
-Det är meningen att de ska gå igång, sa Coco. Hur ska vi annars få hit dem?
-Innan hela huset brunnit ned.
-Så nu sätter du i batterierna och låter dem sitta kvar, sa Coco.
-Vad ni tjatar, sa Asta. Livet blir ju så förutsägbart.
-Bättre förutsägbar än förolyckad, sa Beata.
-Så luktar man bättre också, sa Coco.

Arkiv

copyright  hamnqvist