Asta, Beata och Coco stod med sina resväskor på Heathrow.
-På väg mot friheten, sa Beata.
-Det luktar lutfisk, sa Coco och sniffade i luften.
-Tack och lov att vi slipper det eländet, sa Beata. Nu shoppar vi onödiga lyxartiklar.
De vandrade runt bland staplarna av sprit, choklad och cigarretter.
-Jag tycker om paket, sa Asta. Prasslet med papper och fina snören.
-Du ska få julklappar, sa Beata. Bara du håller tyst.
-Du kan få lite fin choklad, sa Coco och höll upp en tjusig ask med både papper och snören.
-Det är belgisk choklad, sa Asta.
-Finfin choklad, sa Beata.
-Full med dioxiner, sa Asta.
-Inte efter så här många år väl, sa Coco.
-Dioxiner går inte ur så lätt, sa Asta.
-Du kan få engelsk konfekt, försökte Coco.
-Radioaktiva säkert, sa Asta. Utsläppta från Sellafield.
-Winegums, kuttrade Coco irriterat.
-Benmjöl från galna kor, sa Asta.
-Så tråkiga ni är, sa Beata. Här försöker man släppa loss och vara lite frivol och så håller ni på och muppar er med miljöpolitik. Dessutom luktar det fortfarande lutfisk.
-De kanske har lite på lut på lagret, sa Asta.
-Titta, det läcker om ditt bagage, sa Coco.
Hon böjde sig ner och vädrade.
-Vad har du i väskan?
-Inget speciellt, sa Asta. Stödproviant.
-Vad behöver du för stödproviant på Bora-Bora, sa Beata. Vi har helpension.
-Det är jul, sa Asta.
-Det är därför vi åker bort, sa Beata.
-Men jag tycker om jul, sa Asta.
-Säg inte att du har släpat med dig lutfisk, sa Coco.
-När vi reser till en ö som flödar av kokosnötter och ikemata och färska skaldjur, sa Beata.
-Lutfisk passar bättre till vitsåsen, sa Asta.
-Vi ska inte ha någon vitsås i år, sa Beata. Vi ska inte ha någon snö heller, och inga tomtar och ingen ris a la Malta och ingenting. Bara sol och blått hav och en och annan ukulele.
-En och annan polynesier ska vi väl lyckas ragga upp, sa Coco.
-Släng bort fisken, sa Beata.
-Aldrig i livet, sa Asta.
-Kommer vi igenom tullen är det ett under, sa Coco och köpte en stor flaska Chanel Allure.



Arkiv

copyright  hamnqvist