Det skallrade till i dörrkarmen när Beata drämde igen dörren till badrummet.
-Hemskt vad hon lever om, sa Coco och tog en klunk kallt kaffe.
-Hon har varit så där hela helgen, sa Asta.
Någonting tungt dunsade i väggen.
-Det blir så med Valentin, sa Coco.
-Valentin, sa Asta, är det den där nye?
-Alla hjärtans dag, sa Coco.
-Jaså, sa Asta. Men Beata bryr sig väl inte om sånt krafs?
-Kanske gör hon det i alla fall, sa Coco. Kommer du ihåg förra året vid den här tiden?
-Nej, sa Asta. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde för en timme sen.
-Det är åldersdemens, sa Coco. Det går inte över.
-Var det då hon tejpade igen brevinkastet? sa Asta och fyllde på mer kallt kaffe.
-Det är inte så kul när vi andra får hela säckar med kort, sa Coco. Hon blev avundsjuk.
Beata stampade genom hallen och kom in i köket.
-Har han hört av sig? sa Coco och tittade djupt i kaffekoppen.
Beata såg ut som om hon ville slita strupen av någon. Asta satt säkert under köksbordet.
-Nej, sa hon till slut och sjönk ner på en kökstol.
-Ett kräk med andra ord, sa Coco.
-Jag mår illa, sa Beata.
-Det är kräksjuka, sa Asta under bordet.
-Här, sa Coco och la upp en liten tygdocka på bordet. Vrid nacken av honom så känns det bättre. Asta sköt upp en ask med nålar.
-Och så tar du det här, sa Coco.
-Tequila på morgonen? sa Beata. Med saltlakrits?
-Gammalt mexikanskt recept, sa Coco.
-Bra för magen, sa Asta.
-Och olycklig kärlek.
-Det är inte olycklig kärlek, sa Beata och svalde tequilan. Det är tvångstankar.
-Du är redan bättre, sa Coco. Fantastiskt.
-Är det någon hemma? hördes en röst i hallen. Jag har specialleverans till Beata.
Postis stod i köksdörren med ett vackert inslaget paket.
-Jag hann inte i fredags, sa Postis till Coco. Är det allvarligt?
-Det blir tio år på gemsorteringen, sa Coco.
-Oj, sa Postis och satte sig i hennes knä.
-Mörk choklad, sa Beata. Med körsbär. Från en okänd beundrare.
-Jag fick bara några kort, sa Asta. Det är orättvist.
-Det glömmer du snart, sa Coco och nöp ett hjärta.


Arkiv

copyright  hamnqvist