-Jag är döende, stönade Coco och släpade sig in i hallen. Ena benet hängde tungt och slappt när hon vacklade fram till soffan i vardagsrummet.
-Wow, elefantiasis, sa Asta som förläst sig på läkarböcker från sekelskiftet.
-Vad har du gjort, sa Beata.
-Olycksfall i arbetet, sa Coco.
-Du jobbar inte, sa Beata.
-Jag arbetar på min framtid, sa Coco. Och idag gick det snett.
-Vilken härlig blå nyans, sa Asta och petade försiktigt där ankeln brukade finnas.
-Är du säker på att du inte har brutit något, sa Beata.
-Jag kan gå och stå, sa Coco och satte ner foten. Hon drog upp den igen.
-Vi får ringa länsveterinären, sa Beata.
-Jag är ingen ko, fräste Coco.
-Däggdjur som däggdjur, sa Beata.
-Du ringer inte, sa Coco.
-Gör jag visst det, sa Beata och gick utom räckhåll med telefonen.
Coco kastade några kuddar efter henne utan att göra så mycket skada.
-Hur gick det här till? undrande länsveterinären när han satt sig på soffkanten och börjat palpera skadan.
-Trampade snett, sa Coco.
-Var då?
-På foten.
-Men hur?
-Som man alltid brukar, sa Coco. Jag klev åt höger och så vek sig foten.
-Men du rör dig ju knappt, sa länsveterinären.
-Nu har jag gjort det i alla fall, sa Coco.
-Ta av dig de där kalsongerna så jag får titta ordentligt, sa han.
Coco ålade motvilligt ur sin silverlamémjukisdress från Courrèges designad 1964. Under hade hon tights från Stadium.
-Har du träningskläder på dig?
-Kan väl hända, sa Coco.
-Har du äntligen pallrat dig iväg till Friskis och Svettis? Duktigt.
-Larv, sa Coco.
-Det är ingen skam att träna, sa länsveterinären.
-Struntprat, sa Coco. Jag har mina principer.
-Principer är till för att brytas, sa länsveterinären.
-Äntligen ett klokt ord, sa Coco. Ge mig en chokladpralin.



Arkiv

copyright  hamnqvist