-Var har Säkkijärvin tagit vägen, undrade Beata en morgon.
-Han ligger väl ute i hallen och lurpassar, sa Coco.
-Jag har inte sett till honom sen ni åkte på smekmånad, sa Beata till Asta som satt och skrapade kolet av en rostad brödskiva.
-Han är väl på väg någonstans, sa Asta och tittade ner i marmeladburken.
-Följde han inte med dig hem?
-Inte vad jag kommer ihåg, sa Asta.
-Glömde du honom så fort? sa Beata och tog ifrån henne den cancerogena skivan.
-Kan du ge mig mer kaffe? sa Asta och tittade långt efter den.
Beata stoppade ner en ny skiva i brödrosten.
-Har du slarvat bort ditt ex? sa Coco.
-Det ska visst regna i helgen, sa Asta och stirrade envist på de små glödtrådarna.
-Du har slarvat bort honom med vilje, sa Coco.
-Det var för hans eget bästa.
-Han kom alltså inte med hem, sa Beata. Men hur ska han klara sig?
-Han kan finska, sa Asta.
-Det är få som talar finska i Bangkok, sa Beata.
-Jag la en lapp i ryggsäcken, sa Asta.
-En lapp kommer man inte långt med, sa Beata. Hade han några pengar?
-Visa-kort tror jag.
-Du måste ha varit riktigt sur, sa Coco.
-Jag? Asta tuggade förvånat på den färdigrostade brödskivan.
-För att lämna honom så där.
-Nej då, sa Asta. Det var bara skönt att bli av med honom.
-OK, sa Beata. Vad gjorde han för dumheter?
-Blev han crackberoende? sa Coco.
-Slog han dig? undrade Beata.
-Det skulle han aldrig ha orkat, sa Asta.
-Jag har alltid tyckt att han var i passivaste laget, sa Coco.
-Han ville se världen, sa Asta. Och jag ville hem. Så vi skildes åt.
-Så nu driver han runt alldeles på egen hand?
-Så gott det går, sa Asta.
-Det är nästan lika gulligt som de där björnarna i Borås, sa Coco.
-Med ett undantag, sa Beata. De har någon som tar hand om dem.
-Det är på tiden att han tar hand om sig själv, sa Asta.
-Du hårda nya värld, sa Coco och bredde tjockt med smör på sin svarta brödskiva.



Arkiv

copyright  hamnqvist