-Ska det vara det här viset, muttrade Beata.
Hon stötte dammsugaren ilsket framför sig på vardagsrumsmattan. Asta hade retirerat till soffan där Coco satt och finslipade naglarna.
-Stäng av den där helvetesmaskinen, vrålade hon. Man kan ju inte höra vad man tänker.
-Så du vill påskina att du tänker, vrålade Beata tillbaka och slet ur kontakten.
-Gå och putsa rockhängare eller gör något annat konstruktivt, fräste Coco.
-Lyft på din feta bak och gör något själv. sa Beata och kastade ut dammsugaren genom fönstret.
-Det är regnsjukan, sa Asta. Typiska symptom på regnsjuka.
-Inte en åkomma till tack, sa Coco.
-Lågt blodtryck eller hur? sa Beata och bläddrade febrilt i en utgåva av Läkarboken från 1912.
-Man vaknar lika grå som himlen utanför, sa Asta. Går man upp kör man stortån i första bästa bordsben direkt.
-Det är vanlig klumpighet, sa Coco.
-Aha, sa Beata. Grovmotoriken havererar. Förgiftning. Kan det vara luftburet?
-Om man inte får krypa tillbaka under täcket blir det elände hela dagen. Paraplyet blåser sönder så fort man kommer ut, man får skäll på spårvagnen, skorna läcker, löneutbetalningen har fastnat i en server på Nordea och kaffet tar slut.
-Har kaffet tagit slut? sa Coco.
-Nästan, sa Asta.
-Katastrof, sa Coco.
-Då finns det bara en sak att göra, sa Asta.
-Handla, sa Coco.
-Motgift, sa Beata. Det måste finnas ett motgift.
-Mammas patentmedicin, sa Asta. Hon ordinerade tomtebrus mot allmänt lidande, att köra några timmar med bilen mot leda och värk och så den här.
-Vilken? sa Beata och Coco unisont.
Asta försvann ut i köket. Ett tag senare satt de alla tre i soffan.
-Livet är ganska härligt, sa Beata.
-Håller helt med dig, sa Coco.
-Det är så mysigt med regnmurr, sa Asta.
-Kura skymning hela dagen, sa Beata.
-Vem kunde tro att det var så effektivt, sa Coco. Varm choklad med vispgrädde.
-Lägger sig som bomull kring själen, sa Asta.
-Och magen, sa Beata.
-Tyst med dig, sa Coco. Nu njuter vi.
-Förlåt, sa Beata. Det kom av gammal vana.
-Gammal ovana, sa Coco.


Arkiv

copyright  hamnqvist