-Jag har ingen lust att åka hem, sa Beata och sträckte ut sig på den korallvita stranden.
Solen gassade, palmerna vajade lojt och vattnet skimrade turkost i lagunen.
-Inte jag heller, sa Coco. Vad ska vi hem och göra?
-Hemma är överskattat, sa Beata. Det är bara en illusion att saker och ting skulle vara bättre bara för att det är hemma.
-Jag längtar aldrig hem, sa Coco. Hemma bra men borta bäst.
-Tyson kanske längtar efter dig, sa Asta och tog en klunk ur paraplydrinken.
-Han har det bra hos länsveterinären, sa Coco. Men Postis saknar kanske Beata?
-Han är inte kapabel till sådana komplicerade reaktioner, sa Beata. Han är nog upptagen med en Iron Maiden-inventering på nätet eller något annat högkulturellt.
-Och Säkkijärvin har du inte hört av efter Bangkok?
-Nej, han har det bra där, sa Asta. Tror jag.
-Och som arbetsmarknaden ser ut så finns det väl ingen anledning att hasta hemåt, sa Beata.
-Jag har inte fått några bra bonuserbjudanden på länge, sa Coco.
-Vem vill ha bonus, sa Asta. Det verkar så arbetssamt.
-Så vi har det perfekt här, sa Coco.
En servitris kom springande över sanden med ett silverfat.
-Pour vous mesdames, ropade han.
Coco slet åt sig faxet.
-Vi måste hem, sa hon.
Hon skickade pappret vidare.
-När går flyget, sa Beata.
-Hinner vi? undrade Asta.
-Flyget går om två timmar, sa Coco.
-Det tar 21 timmar till London, sa Beata. Sen transfer och så en stund till Göteborg.
-Och så förlorar vi en dag på vägen, sa Asta.
-Det ska gå, sa Coco och rusade iväg.
-Vänta på mig, ropade Beata.
-Jag kommer, sa Asta och snubblade på paraplydrinken.
Några timmar senare satt de i luften.
-Vad är väl en bal på slottet? sa Coco när de satt nerklämda i flygstolarna och knaprade på en plastinpackad middag.
-Annat än väl värd att åka hem för, sa Beata.
-Hem, ljuva hem, sa Asta och förberedde redan lutfisken i tankarna.



Arkiv

copyright  hamnqvist