-Iaaaah! hördes det från skafferiet.
-Jag sa åt dig att ta det lugnt med kakorna, hojtade Beata. Separationsångest i all ära men ingen mår bättre av att du äter ihjäl dig.
-Kakaka, hördes det i hallen.
-Just det, sa Beata. Kakor, det kan bli för mycket av dem.
-Kackerlackorkakor, flämtade Asta och gömde sig bakom några soffkuddar.
-Kackerlackor?
-Hela skafferiet fullt, sa Asta.
-Det här är något för din länsveterinär, sa Beata.
-Skit också, sa Coco. Vi ska till Monaco på fästingkonferens. Kan du inte ringa till Anticimex?
-Han är expert, han är din och han är gratis, sa Beata.
Coco suckade djupt och la ner mascaraborsten. Några timmar senare stod en nystruken länsveterinär i hallen. Han gick in i skafferiet och begrundade saken. Sen kom han ut.
-Det finns bara ett botemedel, sa han.
Alla lyssnade spänt och försökte låta bli att borsta bort osynliga kryp.
-Städa.
-Åhnej, sa Coco.
-Jag städar jämt, utbrast Beata. Hela tiden.
-Jag talar om såpa och vatten, sa länsveterinären. Skurborste och descinfektionsmedel. Inte multikolorerad dammvippa.
Han höll upp en fluffig sak som det dammade om.
-Jag sa ju att det var ohygieniskt, sa Asta. Speciellt i kylskåpet.
-Men det är så praktiskt, suckade Beata. Bara vifta lite så är det borta.
-Så går det till på anglosaxisk reklamfilm, sa länsveterinären. Så här ser det ut i verkligheten.
Han petade runt bland kaksmulorna på skafferigolvet. En brigad av små svarta smulor flydde för livet. Tyson tittade intresserat på dem ända tills de ändrade riktning och kom emot honom.
-Men ska man inte ha en massa gift? sa Coco. Kackerlackor blir man väl inte av med så lätt.
Tyson tog ett skutt ut ur skafferiet.
-Ni har tur, sa länsveterinären. Det här är bara vanliga mjölbaggar. Fast ovanligt många.
-Så vi behöver inte ringa efter Anticimex då? undrade Beata.
-Inte för skafferiets skull, sa länsveterinären. Men under diskbänken behöver ni röka ut lite.
Asta hoppade snabbt upp på en köksstol.
-Och vi som ska åka bort, sa Coco med len röst.
-Jag glömde nästan, sa Asta. Jag har en date.
-Råttorna överger skeppet, sa Beata bittert.
-Du behöver inte känna dig ensam i alla fall, sa länsveterinären och försvann.



Arkiv

copyright  hamnqvist