-Jag gjorde det för ditt eget bästa, sa Beata.
-Den där klyschan har jag hört förut, sa Coco.
-Du skulle ändå inte ha mått bra av tre kilo lyxpraliner.
-Jag skulle ha mått som en prinsessa, sa Coco. Och hur mår du själv?
-Ganska illa, sa Beata.
-Det är rätt åt dig.
-Du vill ju bli smal och vacker, sa Asta.
-Jag är redan vacker, sa Coco. Och kunde ha blivit ännu mer om ni bara lät bli min choklad.
-Vi ville inte fresta dig i onödan, sa Asta. Och han var ju så trevlig.
-Det ringde på dörren, sa Asta.
-Vi trodde det var Postis, sa Beata.
-Så jag tänkte säga åt honom att gå hem, sa Asta. Men det var inte Postis.
-Det var din hemlige beundrare, sa Beata.
-Så presenterade han sig i alla fall, sa Asta.
-Välklädd, lite italiensk i stilen, snygg, sa Beata.
-Varma ögon, sa Asta. Rolig, berättade rysliga historier från sina resor i Altaibergen.
-Usch, det låter som en äkta prins, sa Coco. Och den la ni beslag på.
-Inte jag, sa Beata. Hon tog för sig.
-Han frågade om någon kunde guida honom i Majorna, sa Asta. Så jag tänkte jag kunde visa honom en avkrok eller två.
-Jag var helt tagen, sa Beata. Jag kunde knappt prata så snygg var han.
-Sen gick vi ut på promenad och då kom polisen.
-Var han rädd för polisen?
-Han blev lite obekväm. sa Asta. Han sprang.
-Åt vilket håll, sa Coco och började snöra på sig joggingskorna.
-Mot Danmark.
-Mot färjan?
-Snarare ner i hamnen, sa Asta.
-Det var det jag tänkte, sa Beata. När jag hämtat mig. Han var för mycket.
-Vad blev vi av med, sa Coco.
-Inte så mycket, sa Beata. Bara smyckena som dina kusiner i Moldavien skickade till oss.
-Det var kattguld alltihop, sa Coco. Kostade inte mer än den där tomma chokladkartongen.
-Så nu har vi lärt oss, sa Asta. Det är handlingen som räknas, inte det sköna talet.
-Kan ligga något i det, sa Coco.
-Så nu ska jag också börja jogga, sa Beata.
-Tror jag det efter den där orgien, sa Coco och höll upp dörren.
Asta snubblade efter dem.



Arkiv

copyright  hamnqvist