I hela mitt liv har jag gått omkring och avundats dem. De där smala som glider omkring utan vidhängande tyngd, på lätta steg. De som flyter förbi en i elspåret där man klafsar fram på tunga ben och svetten rinner. De där kamraterna som tryckte i sig wienerbröd efter wienerbröd och aldrig la ut en tum.
-Tittar jag på ett wienerbröd så går jag upp i vikt, sa kamraten.
Hon sträckte ut kjolen som korvade sig runt höfterna.
-Jag kan gå uppför Himalaya utan att förlora ett kilo, sa jag.
-Du skojar, sa hon.
-Det är sant. Jag har aldrig varit i närheten av Himalaya.
-Visste jag väl, sa hon och satte gaffeln i en bit chokladkaka.
-Men jag har gått upp och ner i Colca Canyon, sa jag. Fyra timmar ner och fyra timmar upp.
-Gick du ner eller upp, sa hon och såg lite förvirrad ut.
-Varken eller, sa jag. Jag var lika tjock när jag kom upp som när jag gick ner.
-Ni åt väl på vägen, sa hon.
-Inte mycket, sa jag och tänkte på vår guides kulinariska handlag med spaghetti och en burk tomatsås.
-Konstigt.
-Motion är märkligt, höll jag med om.
-Jag tittar på Toppform, sa hon och stoppade i sig en stor bit med glasyr på. Det är jättebra.
-Rekommenderar de chokladkaka speciellt, undrade jag.
-Inte direkt, sa hon, men mörk choklad är rena hälsan för kroppen.
-Kan jag aldrig tro, sa jag. Socker är ett gift.
-Massor med oxidanter och grejer i choklad, sa hon med munnen full. Och förresten är det inte kul att vara smal heller.
-Är det inte?
-Min syster var smal som en sticka. Hon åt godis, drack grädde och tryckte i sig wienerbröd. Hon var så smal så hon trillade ner i hålet på morfars utedass. Vi kallade henne skinnspiken.
-Det var inte snällt.
-Nej, men det var ju så orättvist.
-Livet är orättvist.
-Sen började hon gå upp lite och då satt sig alltihop på magen.
-Det var orättvist, sa jag.
-Så hur man än vänder sig har man ändan bak, sa kamraten och mosade de sista smulorna för att få upp dem med gaffeln.
-Precis där man inte vill ha den, sa jag och tog en påtår.



Arkiv

copyright  hamnqvist