-Hela dagen har det varit likadant, fräste Beata. Folk som pussas hela tiden.
-Visst är det bedrövligt, sa Asta. I Nordstan stod en gubbe och vad spelade han?
-Gråt inga tårar mer för min skull?
Coco hivade upp Tyson i soffan.
-Besame mucho, sa Beata och satte sig med en djup suck i soffan.
-Man kan inte kyssas för mycket, sa Coco.
-Lätt för dig att säga, sa Beata. Med din trogna länsveterinär.
-Trogen och trogen, sa Coco. En sann häradsbetäckare snarare.
-Var är han förresten, sa Asta. Jag har ont i en tå.
-Han lyckliggör någon ko på Skara-slätten, sa Coco.
-Ingen är perfekt, sa Beata efter att ha begrundat detta.
-Det var länge sen vi såg Postis, sa Coco.
-Jag har talat klarspråk med honom, sa Beata.
-Vad innebär det?
-Att jag inte kan leva med en velepinne, sa Beata. Han måste växa upp, bli en man, ta ansvar.
-Herregud såna krav du ställer, sa Coco.
-Vad ställer han för motkrav? undrade Asta och tittade upp från sin värkande tå.
-Motkrav?
-Om du vill att han ska göra en massa hemska saker då måste han ju få något av dig också.
-Han älskar mig som jag är, sa Beata.
-Hoppsan, sa Coco. Och det kastar du bort bara så där?
-Det var kanske lite dumt, sa Beata.
-Hitta nya är ju så tidskrävande, sa Asta.
Hon sträckte ut sig i en Esther Williams-pose på ryamattan. Hon hade en bylsig t-shirt med tryck på, "Vansbro-loppet 1982", och långkalsonger av militärt snitt med hål på knäna. All denna fägring avrundades med ett par ruggiga raggsockor.
-Falsk marknadsföring, sa Beata. Du har aldrig kunnat simma.
-Jag är mån om min sportiga image, sa Asta och famlade efter fjärrkontrollen.
-Med den där imagen kommer du aldrig att få några Valentinkort, sa Coco.
-Såvida det inte kommer en gammaldags dammsugarförsäljare, sa Beata.
-Skulle han kunna se skillnad på henne och underlaget?
-Med lite tur så.
-Bra idé, sa Asta och lyste upp. Jag sätter en lapp på dörren.
-Är han från Electrolux åker han ut, sa Beata.



Arkiv

copyright  hamnqvist