-Det här är pinsamt, sa Coco.
-Det är löjligt, sa Beata.
-Det gör ont, sa Asta.
-Klart det gör ont, sa Coco. Det är ju över ett år sen.
-Så lätt ska det inte gå, sa Beata och lutade sig mot en lyktstolpe i Slottskogen.
-Men jag har inget minne av att det var så här eländigt, sa Coco.
-Det finns många sorters minne, sa Beata.
-Någon har tagit mitt, sa Asta.
-Du har aldrig haft något, sa Coco.
-Jodå, det har jag visst det.
Asta drog i sin stortå på en parkbänk.
-Kan du bevisa det?
-Jag minns att jag kunde nå marken om jag lutade mig tillräckligt långt fram.
-Kan jag väl nu med, sa Coco och böjde sig ner med ett knak. Fingertopparna nådde halvvägs ner på vaden.
-Vi har en del att ta igen, sa Beata.
-Det går inget bra, sa Coco.
-Vi har precis börjat, sa Beata och bytte fot.
-Vi skulle lägga om livsstil helt och hållet, eller hur?
-Vi är på god väg, sa Beata.
-Och sen skulle vi bli som nya, sa Coco.
-Jag tycker om det ordet, sa Asta. Nya. Rena, nytvättade, bättre på något vis.
-Men man kan konstatera direkt att det inte hjälper, sa Coco. Jag brukade ha en muskel här.
Hon sparkade i luften med sitt velourklädda ben.
-Den är inte tillbaka, sa Coco.
-Kroppen vet att den funnits, sa Beata. Den minns.
-Jag har hållit på i minst en kvart, sa Coco, men min kropp minns inte ett dyft.
-Vi ska hjälpa dig, sa Asta.
-Att minnas?
-Att bli en ny människa förstås.
-Komma i form, sa Beata.
-Så du blir lång, smal och vacker, sa Asta och tänjde på vadmuskeln.
-En av tre är ingen dum start, sa Coco.
-Två av tre kanske är möjligt, sa Beata och granskade henne där hon stod i en lila och orange velourmysdräkt och nyinköpta joggingskor.
-Det är allt eller inget, sa Coco och linkade iväg upp mot säldammen.



Arkiv

copyright  hamnqvist