-Den här eländig våren tar sig inte, sa Coco.
-Säg inte det, sa Beata. Det ryktas om en tussilago i Tuve.
-Det är alltid samma sak, sa Coco. Skitiga fönster och förfrusna krokusar.
-Har du inte träffat veterinären på länge?
-Han är på kurs i Montreux, sa Coco. Internationell kongress om komagar.
-Låter livat, sa Beata.
-Han låter uppåt när han ringer, sa Coco.
-Och vad tror du om henne?
Beata sneglade på Asta som låg på ryamattan och skickade sms.
-Tror du att hon träffat någon?
-Verkar konstigt, sa Coco. Hur skulle det gå till?
-Igår kom jag på henne med att måla tånaglarna, sa Beata.
-I det här vädret?
-Det är trots allt vår. Nästan försommar.
-Tror jag inte, sa Coco och tittade ut genom fönstret.
-Nu reser hon på sig, sa Beata. Och går. Vart?
-In i garderoben?
-Är det här snyggt ihop, undrade Asta när hon kom ut i en limegrön och orangeblommig Marimekko-inspirerad klänning med gulsvartrandiga strumpor och blå sommarsandaler till.
-Är det för brokigt kanske?
Asta prövade med en plommonfärgad lusekofta över klänningen.
-Lite väl mycket Pippi Långstrump, sa Beata.
-Inte då, sa Coco. Fräckt, djärvt och vågat.
-Är det vågat, sa Asta förskräckt.
-Färgmässigt vågat, sa Coco. Gudomligt grällt.
Asta snodde några varv framför spegeln.
-Men ni då? sa hon sen.
-Vadå vi då?
-Ska ni inte börja packa?
-Packa?
-Vi åker ju på söndag.
Coco och Beata stirrade på henne.
-Ni klagade på våren, sa Asta. Så jag tänkte att det är bäst att vi åker och möter den.
Hon plockade fram tre biljetter ur strumpan.
-Du har bokat en resa till Rom, sa Beata häpet.
-Si bella, sa Asta.
-La dolce vita, utbrast Coco. Äntligen.
-Don efter person, sa Asta och tryckte ner en cerise basker på det röda trasslet till hår.



Arkiv

copyright  hamnqvist