-Jag måste åka till Bangkok, sa Asta.
-Har du hört röster nu igen, sa Beata.
-Nej, sa Asta och slängde ner lite kläder i en resväska. Jag har fått mail från Säkkijärvin.
-Lever han? sa Coco.
-Han fick tydligen jobb som kycklingåterförsäljare, sa Asta.
-Men vad ska du dit och göra, undrade Beata. Det går en massa virus och otäckheter.
-Jag har ett uppdrag, sa Asta och kastade sig ut genom dörren.
-Jag trodde att hon hade glömt honom vid det här laget, sa Beata.
-Jag har inte glömt hans mamma, sa Coco.
-Nej, det faller ju på sin egen orimlighet, sa Beata.
Några veckor senare kom Asta in genom dörren.
-Jag kom i sista minuten, sa Asta.
-Var han illa däran, undrade Beata.
-Det höll på att gå alldeles åt helvete, sa Asta.
-Och var är han nu?
-Han sitter i karantän i tullen, sa Asta. De skulle testa honom för fågelinfluensan.
-Det var tur att du räddade honom ur det där virusträsket, sa Beata.
-Lite virus hade han inte dött av, sa Asta. Det hade faktiskt underlättat.
-Vad skulle du rädda honom från då, undrade Coco. Fågeldansen?
-Just det, sa Asta.
-Åkte du ända till Bangkok för att få honom att sluta dansa?
-Han hann inte ens börja, sa Asta.
-Börja vadå?
-Bröllopsvalsen förstås, sa Asta.
-Skulle han gifta sig?
-Hans mamma hade arrangerat alltihop, sa Asta.
-Den där fågelskrämman, sa Coco.
-Blev han glad att se dig? undrade Beata.
-Sådär, sa Asta. Med lite övertalning insåg han sitt bästa.
-Och vad ska du göra med honom nu då? undrade Beata.
-Jag köpte en tältsäng, sa Asta. Han kan bo i hallen.
-Aldrig i livet, sa Beata. Jag orkar inte ha honom där igen.
-De kan behålla honom i karantänen, sa Coco. Jag ringer länsveterinären.
-Säg att han är svårt sjuk, sa Beata. Försvagad av virus och feber.
-Det måste han vara, sa Coco. Eftersom han dukade under för Asta.
-Han kunde inte glömma mig, sa Asta och knäppte på teven.



Arkiv

copyright  hamnqvist