-Jaha du, sa fanskapet. Så var det med den saken.
-Jag ska åka till Mexico, sa Asta.
-Just det, sa fanskapet. Roligt initiativ.
-Visst är det?
-Men hur ska du bekosta det?
-Med pengar?
-Som du har såar av för tillfället?
Fanskapet såg olidligt förnumstigt ut.
-Just nu är det kanske lite dålig sprutt på vårt kassaflöde, sa Asta, men jag får väl jobba ihop lite pengar som alla andra gör.
-Och vad skiljer dig från alla andra?
-Jag vet, sa Asta. Jag ska gå.
Hon bytte kanal på teven i ren frustration. Fanskapet tog sig ett popcorn.
-Hur gick det på arbetsförmedlingen, undrade fanskapet nästa dag.
-Åt skogen, sa Asta.
-Säsongsjobb för Sveaskog?
-Det föreslog hon aldrig, sa Asta. Konstigt.
-Skogen är ju het just nu, sa fanskapet. Vad hade hon att erbjuda istället?
-Ingenting, sa Asta. Det fanns inga jobb över huvud taget.
-Ett och annat vårdjobb måste väl ha funnits?
-Bortrationaliserade allihop, sa Asta. Gamlingarna får vända på sig själva i sjuksängarna.
-Lärarvikariat då?
-Inga skolor har råd, sa Asta. Barnen lär sig engelska på nätet.
-Bingopersonal?
-Upptagna alla.
-Hade hon ingenting att komma med?
-Jordgubbsförsäljare eller popsångare.
-Du gillar att stå på scen, sa fanskapet.
-Fast jag sjunger ganska krattigt.
-Det är inget handikapp, sa fanskapet. Håkan Hellström kan inte heller sjunga. Inget mer?
-Blixt, sa Asta. Det kanske kan vara något.
-Ett hederligt gammalt jobb, sa fanskapet. I Frihamnen då eller?
-Lasta och lossa bilar.
-Underbart, sa fanskapet. Rover, BMW, Mercedes. Damma av körkortet och ta det.
-Jag ska bara hitta det först, sa Asta.



Arkiv

copyright  hamnqvist