-Det här är inte helt enkelt, sa fanskapet och slog knut på svansen.
-Du har en svans, sa Asta.
-Det är en fördel, sa fanskapet.
-Så jag förstår inte vad de menar.
-Har du ingen vacker svans som jag, sa fanskapet och gjorde en svepande åtta med tofsen, så får du tänka dig en.
-Det här måste vara överkurs, sa Asta.
-Det är en övning för fantasin, sa fanskapet.
-På det viset.
Asta blundade och tänkte svans så det knakade.
-Du gör inte rätt, sa fanskapet.
-Nu förstörde du allting, sa Asta. Jag hade nästan en knorr.
-Hade du?
Yogaläraren kom fram till Asta.
-Hur går det här då?
-Jag hade nästan en knorr, sa Asta.
Hon såg förbryllad ut.
-Vi skulle tänka svans, sa Asta. Eller hur?
Fanskapet gömde sig bakom hennes rygg.
-Vad skulle du ha svansen till?
-Slå knut på.
-Jag tror att du har missförstått mig, sa yogaläraren.
-Först skulle vi sitta med korslagda ben och lägga upp den ena foten så här?
Asta drog i en motvillig fot.
-Och så om vi kunde skulle vi lägga upp den andra också.
Den andra foten lät sig inte duperas till något så dumt.
-Och så skulle vi slå knut på oss?
-Och då måste man ha en svans, sa fanskapet.
Yogaläraren tittade bakom Astas rygg.
-Jag är egentligen buktalare, sa Asta. Måste omskola mig.
-Jag brukar säga till mina elever att de inte ska slå knut på sig, sa hon och skakade på huvudet. Hon gick vidare till nästa elev med krokiga ben i knotig ställning.
-Vad var det jag sa, sa Asta till fanskapet.
-Onödig information, sa fanskapet. Det säger sig självt. Har man ingen svans kan man inte slå knut¨på sig.
-Hur hade du då tänkt dig att jag skulle klara det? Utan svans?
-Du klarar allt, sa fanskapet. Du har ju mig.
-Jag visste att det var en hake någonstans, sa Asta.



Arkiv

copyright  hamnqvist