-Kom nu, sa Asta. Vi ska åka hem.
Fanskapet låg och snörvlade på en arabisk prydnadskudde i ett tält. Ökendammet hade färgat hans bruna päls lätt sandgul.
-Vi ska åka hem till Sverige, sa Asta.
Fanskapet satte sig upp.
-Hem?
-Hem till snöstormen, sa Asta. Hem till popcorn och dokusåpor med okändisar. Hem så vi kan ta reda på vem som ansvarade för flodvågskatastrofen. Gud eller Laila Freivalds? Hem.
-Tråkigt, sa fanskapet.
-Men du ville ju hem, sa Asta. Du har tjatat om att åka hem sen vi kom hit.
-Då ja, sa fanskapet.
-Du ville ha svenskt kaffe, sa Asta.
-Teet är inte så pjåkigt.
-Du förstod inte språket.
-Man lär sig.
-Du tycker inte om kameler, sa Asta.
-Vi kom tvåa i kamelracet igår, sa fanskapet.
-Nu är det dags i alla fall, sa Asta och drog upp dragkedjan på sin rosa skidoverall.
-Precis när jag börjat trivas, muttrade fanskapet och packade ner eldgaffeln.
-Vi kan inte springa omkring här i öknen och tro att vi passar in.
-Måste vi passa in?
-Det handlar om att bli accepterad, sa Asta. Vi är sociala djur.
-Kan du inte bli accepterad som du är, undrade fanskapet.
-Jag har fel kläder, sa Asta.
-Ta på dig deras kläder, sa fanskapet. Smält in.
-Då känner jag mig utspökad, sa Asta.
-Ha dina egna kläder då.
-Då känner jag mig fel.
-Så vem du är spelar ingen roll?
-Vem jag är?
-Din identitet, sa fanskapet. Sanna natur. Ditt verkliga jag.
-Vem vet vem jag är?
-Titta inte på mig, sa fanskapet.
-Jag vill vara unik, sa Asta.
-Då kommer du defintivt inte att passa in, sa fanskapet.
-Jag visste att det var en hake någonstans, sa Asta.



Arkiv

copyright  hamnqvist