-Var har ni varit, sa Beata när Asta och Coco vacklade in genom dörren.
-Jag var på väg att ringa polisen.
Hon tittade på när Asta försökte dra av sig ett par leriga stövlar.
-Polisen hade inte hjälpt, sa Coco.
-Han gick också vilse, sa Asta.
-Ni skulle ju bara plocka kantareller, sa Beata.
-Skogen är stor, sa Asta.
-Och vild, sa Coco.
-Vi mötte några aggressiva harar, sa Asta.
-Eller var det kaniner?
-Och det fanns inga vägskyltar.
-Tog ni inte mer er kartan, sa Beata.
-Jo, sa Asta. Men det regnade och den blev blöt.
-Till slut kunde man inte ens se Linnégatan, sa Coco.
-Men ni kan väl inte ha gått vilse i Slottskogen, sa Beata.
-Kan man inte?
-Det är ett myller av stigar och vägar.
-Gångvägar, sa Asta.
-Cykelstigar, sa Coco.
-Och vi letade efter kantareller, sa Asta. På marken.
-Så vi kunde inte gå med näsan i kartan hela tiden, sa Coco.
-Och det regnade , sa Asta.
-Och var stängt överallt, sa Coco.
-Vi har lidit, sa Asta.
-Jag ser det, sa Beata och inspekterade ett skavsår.
-Här också, sa Coco och stack fram en svullen stortå.
-Jag ser inga kantareller heller, sa Beata.
-Jag hittade den här, sa Asta.
-Det kan vara en Karl Johan, sa Coco.
-Knappast troligt, sa Beata och inspekterade en fårticka.
-Sen fanns det en och annan så´n här, sa Asta. Men de går kanske inte att äta.
Hon höll fram en flugsvamp.
-Fint exemplar, sa Beata. Om man vill löpa amok och leka viking.
-Vi måste hitta en bättre skog kanske, sa Asta.
-Då får vi skaffa oss en ny taktik, sa Coco. Och en ny karta.
-En ny telefonkatalog, sa Asta.
-Det här var sista kartbladet, sa Coco och höll upp en blöt gul klump.



Arkiv

copyright  hamnqvist