-Det fanns en hel skål här i går kväll, sa Asta. Och nu finns det inget kvar till mig.
-Det var katten, sa Beata.
-Vi har ingen katt, sa Coco.
-Fanskapet, sa Beata. Det måste vara fanskapet. Han är ju redan chokladbrun.
-Jag, sa fanskapet yrvaket från en bunke på köksbordet.
-Du åt upp chokladpuddingen i natt, sa Coco.
-Det var helt renrakat när jag var där, sa fanskapet. Nå´n hade använt slickepott.
-Titta inte på mig, sa Beata.
-Och så hittade jag det här i ditt rum, sa Coco.
-Vad gjorde du i mitt rum?
-Letade efter non-stop, sa Coco. Och vad hittade jag?
Coco hällde ut en säck med geleråttor, salta fiskar, rosa svampar, skolkritor, tefat...
-Det är väl min ensak, sa Beata. Jag erkänner, jag gillar smågodis.
-Problemet är, sa Coco, när du dammsuger hela huset på allt tänkbart sött.
-Vi vill också ha, sa Asta.
-Verkar vara ett beroende på gång här, sa fanskapet.
-Beroende, fnös Beata. Allting är beroende nu förtiden. Sockerberoende och spelberoende och sexberoende. Trams.
-Jag är beroende av spindelharpan, sa Asta. Kan inte sluta förrän den går ut.
De andra tittade tomt på henne.
-En patiens på nätet, sa hon.
-Inget som sätter sig på figuren alltså, sa fanskapet.
-Så nu ska du på avgiftning, sa Coco. Vi måste freda våra intressen här.
-Avgiftning!?
-Tre veckor på specialcenter i Dalarna. Du kommer att komma hem som en ny människa.
-Tycker ingen här om mig som jag är? Beata hade tårar i ögonen.
-Du är helt ok, sa Asta, men vi måste ju kunna ha vårt lördagsgodis ifred.
-Jag har väl aldrig rört dina popcorn, sa Beata.
-Bara de chokladdoppade, sa Asta. Och jag gillar chokladdoppade.
-Jag går, sa Beata. Ni kommer att ångra er när jag är död.
-Vi ses snart, sa Coco. Här har du en matsäck för resan.
-Vad är det? sa Beata.
-Sockerfria spenatmuffins med mexicansk chokladsås.
-Jag köper en fika på tåget, sa Beata.



Arkiv

copyright  hamnqvist