-Tiden rör sig så konstigt, sa Asta.
-Den tar en sekund i taget, sa fanskapet.
-Ja, kanske det, sa Asta. Men sekunderna är olika långa.
-Sekunderna är på sekunden lika långa, sa fanskapet.
-Men man hinner så olika mycket på dem, sa Asta.
-Då är det du som är olika snabb.
-Fast jag gör samma sak, envisades Asta.
-Exempel, sa fanskapet och sänkte sig ned i det rykande svarta kaffet.
-På morgonen till exempel, sa Asta. In i duschen, tandtråd, borsta av skorna. Det tar olika tid.
-Du är väl mer eller mindre medvetslös, sa fanskapet. Det kan säkert spela in.
-Jag är klarvaken, sa Asta. Jag vaknar fem minuter före väckarklockan och är klarvaken.
-Jo jo, sa fanskapet.
-Bara för att du ligger och trynar tills jag kokat kaffet och sen vägrar säga pip förrän du fått halva tidningen uppläst för dig.
-Avspänd inställning till livet, sa fanskapet. Du skulle odla det själv.
-Men det är just det, sa Asta. När jag har det så går allting långsammare.
-Avspändhet?
-Lugn i alla fall.
-Då skulle min tid gå fruktansvärt långsamt, sa fanskapet.
-Och när jag är stressad går tiden så fort, så fort.
-Du får lugna ner dig.
-Jag hinner knappt få i mig kaffet förrän det är dags att rafsa tänderna och sen går bussen.
-Det där låter subjektivt, sa fanskapet.
-Fast det är samma sekunder vi pratar om, sa Asta. Samma fem minuter före åtta.
-Jag vet att det är jobbigt, sa fanskapet, men du har bara arbetat i fem dagar och du vänjer dig.
-Pah, sa Asta och fyllde på kaffekoppen.
-En månad och du kommer att känna det som om du arbetat hela ditt liv.
-Det känns så nu, sa Asta. Får man aldrig semester?
-Till midsommar, sa fanskapet. Och kanske en dag eller två över jul.
-Slaveri, sa Asta.
-Men det blir lite pengar i pensionsfonden.
-Jag föredrar tapetfonden, sa Asta.
-Livet som konstnär är svårt, sa fanskapet.
-Livet som löneslav är värre, sa Asta.



Arkiv

copyright  hamnqvist