-Tror du att de är klara med julstädningen, undrade Coco och slök sista ostronet.
-Jag hoppas det för nu är jag proppmätt, sa Beata och föll tillbaka i restaurangfåtöljen.
-En hummer till och jag matvägrar, sa fanskapet.
-Lite mer Sevruga-kaviar skulle inte vara fel ändå, sa Coco.
-Tack, det är bra för mig.
-Kan vi få notan?
Servitören svängde om på klacken och småsprang till kassan.
-Det är härligt att slå sig lös ibland, sa Coco.
-Och tänka på de där stackarna som sliter med såpa och svinto, sa Beata.
Notan landade på bordet i ett läderfodral med guldstämpel på.
-Vem har pengar, sa Coco.
-Inte jag, sa Beata.
-Pengar är inte mitt gebit, sa fanskapet.
-Ni skojar, sa Coco.
De såg gravallvarliga ut.
-Du tog väl med Visa-kortet?
Beata skakade på huvudet.
-Det är tomt så jag tyckte inte det var någon idé.
Kvart över fyra på morgonen klev de in genom halldörren. Dammet låg i drivor i hallen som vanligt. Det lyste från teven i vardagsrummet. Lågmält prat och skratt hördes.
-Ligger ni här och roar er, undrade Coco och klev in.
-Vi hyrde film, sa Asta.
-Och gjorde mat, sa polisen.
-Städningen då? undrade Coco.
-Jag kom på andra tankar, sa Asta. Det är långt till jul.
-Vi kanske ändå ska åka bort, sa polisen.
-Vi, sa Beata. Åka bort?
-Det är mysigt i fjällen på julafton, sa Asta.
-Jag har en stuga i Åre, sa polisen.
-Och vad har ni gjort, sa Asta.
-Studerat restaurangbranschen, sa Coco.
-Från olika aspekter, sa Beata.
-De fick diska sig igenom notan, sa fanskapet. Och rensa kylarna. Och frosta av frysarna...
-Stackare, sa Asta. Hade ni stannat hemma hade ni fått gratinerad hummer och ostron.
-Man kan inte få allt, sa Coco.



Arkiv

copyright  hamnqvist