-Det här ser inte bra ut, sa läkaren och knackade Asta i ryggen. Ett tomt, träaktigt eko uppstod.
-Nej, vi har faktiskt börjat bli oroliga, sa Coco.
-Hon är ju lite underlig till vardags, sa Beata.
-Lätt autistisk, sa Coco.
-Hon är bara lite tillbakadragen, morrade fanskapet som satt på kudden bredvid Asta i soffan.
-Katten pratar också?
-Vi övar buktalning med honom, sa Coco.
-Pah, sa fanskapet.
Beata lyfte ut honom i köket och yttrade några allvarsord. Det slutade med att han tjurade i en kopp nybryggt kaffe av god kvalitet.
-Inga reflexer i knäna, sa läkaren. Och ingen sammandragning av iris. Använder hon droger?
-Bara de här, sa Beata och höll upp en tidning.
-Aha, sa läkaren. Det förklarar saken. Har hon hållit på länge?
-Det började en morgon, sa Coco, och sen fick vi inte stopp på henne.
-Först var hon euforisk, sa Beata, och härjade med oss om hur nyttigt det var...
-Och sinnesutvidgande, sa Coco.
-Rena dunderkuren mot Alzheimers, ALS, Parkinson...
-Men sen gick hon liksom in i väggen.
-Och den här veckan har hon inte svarat på tilltal överhuvud taget.
-Om man inte tar suddgummit ifrån henne. Då blir hon vild och slåss och skriker och har sig.
-Jag känner igen mönstret, sa läkaren.
-Är det vanligt?
-Det har spridit sig som ett virus det senaste året, sa han allvarligt.
-Går det att bota? undrade Coco.
-Smittar det? sa Beata.
-Det finns riskfaktorer, och det finns hämmande faktorer, sa läkaren.
-Vad ska vi göra med henne? sa Coco.
-Total avhållsamhet, sa läkaren. Inga fler korsord. Absolut inga sudokus.
-Inte ens ett litet krypto, sa Asta med svag röst.
-Ingenting mentalt aktiverande, sa läkaren. Sömn, havregrynsvälling, långa promenader och på sin höjd en Tove Jansson om dagen.
-Du har möjligtvis inte ett suddgummi att låna ut, sa Asta.
-Det är kanske bäst att gömma tidningen också, sa läkaren. Håll henne i cerebralt viloläge.
-Det ska inte bli så svårt, sa Coco.
-Här tänker vi inte i onödan, sa Beata.
-Tala för dig själv du, muttrade fanskapet i kaffekoppen.



Arkiv

copyright  hamnqvist