-Aaarghhh, skrek Beata ute i Cocos kök. Sluta!
-Vad händer, ropade Asta och försökte trassla sig upp på fötter för att komma till undsättning. Hon hade precis fastnat i en lagom avslappnande ställning framför teven på armlängds avstånd från både popcornskålen och chipspåsen. Coco låg lugnt kvar i soffan och bolmade på en vattenpipa som hon hittat samma dag på en iransk loppis i Utby. 
-Vik hädan, hördes Beata i köket. 
-Jag kommer, skrek Asta tillbaka. Varför ligger du bara där? Hjälp henne då.
-Hon klarar sig, sa Coco. Det är bara Olga som brukar ramla ur skålen om man sliter upp kylskåpsdörren för fort. 
Coco blåste några rökringar upp mot det svartmålade vardagsrumstaket. Beata kom inrusande i Cocos vardagsrum, med en stor våt blaffa på magen.
-Vad är det du har i kylskåpet? Odlar du fanskap eller vad håller då på med? Klonar utomjordiska foster? Avlar fram mördarmaneter?
-Olga menar du, sa Coco lugnt och mixtrade med vattenlåset. 
-Missfostret har ett namn också, sa Beata. Så betryggande. 
-Olga är en rysk svamp, sa Coco. Jag fick den av en rolig gumma i Altaibergen. Man blir pigg av att dricka saften. Jag har druckit det hela veckan och jag mår jättebra. 
Coco log ett hult leende som fick Lucretia Borgia att se hemtrevlig ut och återgick till att puffa på pipan. 
-Måste var bättre än den där kuren med drakblod som du försökte lura i mig, sa Beata. Men det där läskiga du har i kylskåpet, är du verkligen säker på att det bara är en svamp. Jag kan svära på att det morrade åt mig. 
-Nej, det var inte Olga, sa Coco. Olga svär bara. Om det morrade så var det de japanska asätaralgerna. 
-Asätaralger, vad är de bra för? undrade Asta oroligt. Bussar man dem på grannarna när de borrar i väggen eller vad gör de för nytta?
-Tja, man har dem som en slags kylskåpsgamar, sa Coco. De äter upp sånt som ligger för länge, gamla ostkanter, mögliga tomater, allt som går över datumstämplingen. Jag skaffade dem i förrgår och det är helt fantastiskt, kylskåpet är alldeles rent. Inte en mögelgnutta kvar.
-Vad händer när det är tomt i kylen då, undrade Asta ännu mer ängslig. 
-Ja, sa Coco och rynkade på pannan. Då får man väl ge dem nåt att äta antar jag. 
Just då lät det som om kylskåpsdörren slamrade till, och någonting svepte tassande över linoleummattan. 
-Det är något som morrar i hallen, viskade Beata med tunn röst. 
-Hämta Anticimex, väste Coco.
-Jag ringer polisen, sa Asta och fiskade försiktigt upp sin mobiltelefon. 
-Det var det djävligaste, sa polismannen tre timmar senare när de var infångade. Men den här äckliga svampen tar nog priset.
-Bra för modet och uthålligheten, sa Coco och knäppte upp en knapp i koftan. 
-Man ska inte ha fördomar, sa polisen. Jag tar ett glas till om du har. 
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist