-Ligg kvar, sa fanskapet. Det är min tur att vara Lucia i år. 
Asta låg snällt kvar under täcket och räknade stjärnor på himmelen den mörka. Isfläckar satt kvar på takfönstret och när hon satte sig upp kunde hon se grannen i huset mitt emot som satt och snabbspolade porrfilm i gryningen.
-Vilken kolossal tv de har egentligen, tänkte hon och följde intresserat den något repetetiva handlingen. 
-Och alltid är det någon som tittar också, funderade hon vidare. 
-Aaaasta, hördes det från köket. 
-Jaaaa? gastade hon tillbaka. 
-Kan du inte göra kaffet, sa fanskapet när hon kom ut i köket. Jag måste reda ut det här glittret. 
-Nu kan du gå tillbaka, sjasade fanskapet ut henne med när kaffet var klart. Nu blir det överraskningar resten.
Asta lufsade tillbaka till sovrummet i sina sharpei-tofflor. Deras hundöron hängde på sned efter många års användning. Under tiden hade familjen mittemot vaknat. Det var tecknad film på monstermonitorn. Tre elaka kackerlackor som gjorde livet surt för två feta, och lindrigt begåvade, katter.
-Min favoritserie, mumlade Asta nöjt och plockade upp kikaren.
-Aaaaasta, hördes det igen. Asta hävde sig ur sängen än en gång.
-Gör några mackor är du snäll. Om du vill ha alltså, lade fanskapet omtänksamt till. Asta bredde sig två smörgåsar och blev utsjasad igen.
-Förresten, du kan ta brickan när du ändå är uppe, skrek fanskapet efter henne precis när hon fått ordning på täcket och knäppt på sin egen 16-tummare. Hon suckade och hämtade frukosten.
-Du får inte tjuvkika, fräste fanskapet. 
-Nej, nej, sa Asta och skyndade att vända andra sidan till. Kaffet var ljummet, Göran Persson var på Rapport men mackorna slank ner ändå. Då skred fanskapet in över tröskeln och sjöng med gäll och övermänskligt falsk stämma den egenhändigt komponerade "Natten går tunga fjät, olyckan lurar, i alla tända rum, brandkåren surar, ljusstakar står i brand, i vårat mörka land, Sankta Lucia, Sankta Luuuuciiiiaaa". Det viftade triumferande med ett tänt tårtljus och spillde glögg på trasmattan. 
-Vackert va?
-Hemskt, sa Asta. Får inte jag någon glögg?
-Den står i köket, sa fanskapet. 
-Jag trodde att du skulle bjuda på den, sa Asta.
-Du har fått frukost på säng, sa fanskapet. Räcker inte det?
-Juletid är julefrid, sa Asta till sig själv. 
-Du kan hämta åt mig också när du ändå är på gång, sa fanskapet och bäddade ner sig med fjärrkontrollen i högsta hugg.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist