-Du måste säga ifrån på skarpen, sa fanskapet och viftade med tårna. Ta i någon gång.
-Det är försent, sa Asta. Den kom i morse. Med tåget från Herrljunga.
-I morse, sa fanskapet och satte sig kapprak upp i sängen. Och var är den nu då?
-På polisens hittegodscentral, sa Asta och bet nervöst på tummen. Men inte länge till.
-Hur hamnade den hos polisen, undrade fanskapet och satte sig ner. Det här låter intressant. 
-Jag gick dit med den, sa Asta och bet vidare så det gick hål. 
-Det är ju lysande, sa fanskapet. Ibland tror jag nästan att du är intelligent. Eller att åtminstone en bråkdel av allt jobb jag har lagt ner på dig har gett resultat. 
-I så fall har du jobbat ännu bättre med Beata, sa Asta. Hon är på väg dit för att hämta den. 
-Du var väl inte så dum så du sa att du hämtat den, sa fanskapet luttrat.
-Nej, jag sa att den smitit när tåget stannade i Lerum.
-Nu tar vi det från början, sa fanskapet. Varför hände detta överhuvud taget?
-Jag hade en middagsbjudning i lördags och bjöd in den här mannen som du inte ville träffa.
-Den där strebern, fnös fanskapet. En riktig mes med muskelkomplex. Hittade du honom på gymet eller?
-Kan väl hända, sa Asta.
-Töntigt, sa fanskapet.
-I alla fall så kom han hit på middag, och så kom Coco och Beata också för de hade fått för sig att de skulle hjälpa mig på traven.
-Coco och Beata kan man lita på, sa fanskapet och flinade.
-Du kan kanske det, sa Asta surt, men inte jag. De ljög honom full och söp honom under bordet och skickade polisen på honom så han hamnade i fyllecell. Jag har inte hört ett ljud från honom sen dess. 
-Inget att gråta över, sa fanskapet. 
-Jag har faktiskt känslor i kroppen, sa Asta med darrande underläpp. Till skillnad från andra. Och bara för att ni missunnar mig lite lycka, här ska jag gå och gråta ensam dagarna i ända och bara jobba och jobba och ingen som älskar mig och....
-Såja, såja, sa fanskapet snabbt. Det är ingen som missunnar dig någonting. Du kanske skulle ha ett fritidsintresse? Knyppla, eller gå på yogakurs eller skaffa dig ett husdjur. Någonting att slösa din ömhet på?
-Du är i maskopi med dem, fräste Asta svart i ansiktet. Det är säkert du som hittat på alltihop.
-Jag vet ingenting, sa fanskapet och korsade sina små håriga fingrar. Kors i taket och mormors grav.
Asta tittade misstänksamt på honom. Just då ringde det på dörren. Asta öppnade. Där stod Beata  med en svartfläckig gris i koppel. Den hade en stor röd rosett om halsen med ett kort som det stod "I love you madly" på.
-Jag, din makalösa väninna som klarar allting, har hittat din älskling, sa Beata blygsamt. Den stod på polisens hittegodscentral och grät, den lille vasen. Ta emot den som en liten kompensation för det där vi ställde till med i lördags. När din pojkvän fick kalla fötter. Nu är det glömt eller hur? Puss då älskling och glöm inte att promenera med honom i parken. Håll honom sysselsatt. Ge honom småkakor. Och Eurosport. Du vet hur karlar är. 
-Vet jag, sa Asta.
-Bacon är gott, sa fanskapet.
-Nöff, sa grisen och kissade i Astas nya skor.

Astas arkiv

copyright  hamnqvist