-Vad gör ni, sa Asta och tittade sig omkring i vardagsrummet. Coco satt inlindad i en indianfilt mitt på golvet medan Beata dansade en vild dans omkring henne och utstötte hemska tjut. 
-Vi räddar dig åt mänskligheten, väste Coco och blossade på en lång pipa. Vi återkallar din själ.
-Återkallar min själ, sa Asta. Men den är ju här hela tiden.
-Pyttsan heller, sa Coco. Det är bara som du tror. Vi ser nog vad som har hänt.
-Kär och galen, sa Beata. Finns bara en väg ut. 
-Sluta nu, sa Asta, vi lever i en modern tid. Jag har inte tid med såna dumheter.
-Lyssna, lyssna, sa Beata. Hon talar redan annorlunda. 
-Verkligen, sa Coco och drog ett djupt halsbloss. Ett helt annat tonläge. 
-Förr skulle hon ha sagt på sitt gulliga, veliga Asta-vis "tror ni verkligen att det är så illa". 
-Men nu kaxar hon upp sig, sa Coco. Dumheter.
-Kom inte till oss och gråt när det skiter sig, sa Beata. 
-Kom inte till till oss när han helt plötsligt blir den neanderthalare alla män är innerst inne, sa Coco vist och drog filten om fötterna. 
-Han är ingen neanderthalare, sa Asta förolämpat. Han är en modern, tänkande människa. Han diskar, lagar mat. Till och med stryker. Det är mer än vad jag gör. 
-Snygg förklädnad, sa Beata. Nu stryker han, men sen...
-Intelligent neanderthalare, sa Coco. Finns det inte många kvar av inte. Han har övat upp sina strategier.
-Men det kommer en vardag, sa Beata vist. Se på mig. Jag gifte mig med en mild och vänlig man i sina bästa år. Älskare av trädgård, katter och små barn. Jag tänkte att den här låter mig hållas. Han kommer inte att lägga sig i vad jag gör och inte gör. Hade jag fel eller hade jag fel? Det visade sig tämligen omgående att han hade Idéer. Idéer om vad en fru skulle göra i ett äktenskap. Muffins och släktmiddagar och krusade örngottsband.
-Hon kom till mig och grät som ett barn, sa Coco. Jag visste knappt var jag skulle vända mig. Tårarna sprutade som en fontän, helt otröstlig. 
-Beata kan väl inte gråta heller, protesterade Asta olustigt.
-Om hon kan, sa Coco. Precis som jag, ömtålig och känslig längst inne i själen.
Asta var svårt frestad att tro på Cocos nypåkomna trovärdighet, när fanskapet vaknade efter en lång eftermiddagslur.
-Coco ömtålig i själen, vrålade fanskapet och vred sig i ett demoniskt gapskratt. Kan du inte ta den där om flickan och oskulden när du ändå är igång! Lysande föreställning!! Bravo!!! 
-Och nu vaknade moralens väktare också, fräste Coco. 
-Vi försöker faktiskt rädda Asta från ett öde värre än döden, sa Beata med fast stämma. Och det är din plikt att hjälpa oss. 
-Aldrig i livet, sa fanskapet. Hon ska giftas bort.
-Giftas bort, skrek Asta, Beata och Coco i kör. Är du helt galen eller?
-Nu får det vara slut på det här slöseriet, sa fanskapet. Hon kan inte gå obrukad genom livet.
-Det där har du hittat i Lars Molins Potatishandlaren, sa Asta.
-Och se hur det gick för honom, fyllde Beata snabbt i. 
-Å andra sidan, sa Coco. Det kan ju bli ett bra kalas.
-Bra kalas är det ju inte gott om, sa Beata.  
-Bra, sa fanskapet. Då är vi överens.
-Men jag då, undrade Asta. Får inte jag ha ett ord med i laget?
-Du gör som vi säger, sa Coco och tände pipan. Men det ska vara Sauterne till efterrätten, annars är det inget bra kalas. 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist