-Bilprovning, skrek lilla bilen. Ja! Nu! På en gång!
-Vänta, vänta, sa Asta och höll hårt i ratten. Det är några veckor kvar.
-Några veckor, sa lilla bilen besviket. Det är en evighet. 
-Vi ska hinna kolla luften i däcken och att varningstriangeln fungerar först, sa Asta. Vara lite förberedda.
-Jag är alltid förberedd, sa lilla bilen. Jag vill nu.
Veckorna släpade sig fram. Asta glömde nästan bort att det var dags när den stora dagen kom. Lilla bilen däremot hade räknat timmar och minuter. Strax efter fyra svängde de in på Sisjöns bilprovning och parkerade sig nonchalant på första raden. 
-Det är fjorton nummer kvar, sa Asta när hon kom tillbaka från kassan. Det kan ta ett tag. 
-Äh, sa lilla bilen. Det går fort. Titta på den där rosthögen. 
-Kasta inte rost i plåtskal, sa Asta nyktert. Du har en spricka i huven.
-Du lovade mig en ny huv, sa lilla bilen och koncentrerade sig på en särdeles nervös Volvo som stod och puttrade bredvid dem.
-Till våren kanske, sa Asta. Om vi har råd.
-Men köpa ny skinnjacka har du råd med, sa lilla bilen. Medan jag har en rattmuff modell 1960 kallt. 
-Den värmer, sa Asta. Och den har inte gått sönder än.
Tystnaden lägrade sig i kupén. Asta plockade fram en god bok. Lilla bilen vässade topplocken och bidade sin tid. Efter en kvart kom det magiska numret 57 fram på skylten.
-Nu, väste lilla bilen. Nu är det vår tur. 
-Det här är inte så ofta, sa bilprovaren. Man får besiktiga en så fin bil.
Lilla bilen pös. Sen flög de genom kontrollen, fick avgasvärden långt under alla gränser, allt var i topptrim. 
-Men du har rost här, sa bilprovaren och pekade på vissa mindre solida ställen på undersidan. Du ska nog åtgärda det ganska snart. Men i övrigt är det ingenting.
-Duger vi, sa lilla bilen när de åkte iväg därifrån.
-Absolut, sa Asta. Lite rost på magen bara.
-Men det är det inget som syns, sa lilla bilen och sladdade på den nyfrostiga gatan.
-Du är fenomenalt fåfäng, sa Asta.
-Lite grann då, sa lilla bilen och pep iväg.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist