Asta vankade runt i lägenheten med en obestämbar känsla av oro. Regnet plaskade som vanligt mot takfönstren och rann i små strida strömmar över glaset, både på insidan och utsidan. Hon knölade tankspritt in en frottéhandduk bakom porslinsblomman och tog en lov runt soffan i vardagsrummet. 
-Det är någonting som fattas, sa hon till sig själv. Någonting är fel.
Hon trampade vidare ut i köket, diskade några kaffekoppar, några med ränder och andra med prickar på. Fortfarande ingenting som kunde förklara denna strilande rastlöshet. 
Fanskapet satt absorberad på laptopens tangentbord och spelade senaste versionen av Quake eller vad det nu var. Det sköts vilt från tangenterna och han svarade mycket kort på tilltal.
-Har vi inte tråkigt? försökte Asta med.
-Nä, sa fanskapet. 
Hon retirerade tillbaka till köket och hämtade vattenkannan. Blommorna borde vara torra även om det krävdes hela Astas förväxta fantasi för att kunna tänka sig att någonting kunde vara i behov av vatten i det här vädret.
-Jag kanske har en regnpsykos igen, sa hon och la sig på soffan och stirrade upp i taket. Pulsen låg på en låg och jämn nivå, andningen kom och gick som vanligt. Inga fjärilar i magen. Inga knorranden från solar plexus. Själen vilade lugn och stilla. Hon stirrade envetet i fem minuter men ingenting kändes konstigt. Ingenting var fel.
-Det är konstigt, sa Asta. Det är mystiskt. Jag tror jag dammsuger ett tag. Det brukar vara trist. 
Dammsugaren hummade runt på mattan i vardagsrummet och snodde som vanligt in sig i telefonsladden och stolarna runt matbordet. Asta svor lite halvhjärtat och trasslade ut den igen.
-Nu vet jag, sa Asta. Jag har inte tröstätit på länge. Det är det som är felet. Jag gör en kopp kaffe och tröstäter. Där har vi det.
Medan kaffevattnet kokade rotade hon runt i kylskåpet.
-Ska du ha fika? gastade hon ut till fanskapet som just höll på att ta årets bästa poäng genom att skjuta ihjäl den hundrafyrtiotredje fotbollshuliganen. Han skrek tillbaka:
-Det finns inget fika.
-Finns det inte?, sa Asta och kikade i skafferiet. Inga kakor, inga bullar, inga feta ostkanter i kylen, inga överblivna chokladbitar från påsken.
-Så förargligt då, sa hon och tog en tugga på en gammal morot. 
Ute på tangentbordet dansade fanskapet en segerdans som skrev en rad obegripligheter på skärmen och vrålade:
-Jag tog det, jag vann, bäst i år. Jag är bäst, jag är bäst, jag är bäst. 
-Visst är du det kära vän, sa Asta och damp ner i soffan igen. Men vad ska vi göra med mig?
-Vadå göra med dig? sa fanskapet förvånat och halkade till mellan j och k.
-Det är något som fattas men jag kan inte komma på vad, sa Asta. Något som är borta, försvunnet. Det känns tomt, fast inte tomt, mer lugnt, fast inte lugnt, som en brist fast jag saknar ingenting. Förstår du vad jag menar?
-Det är inget fel på dig, sa fanskapet. Det är det som är felet. 
-Är det inget fel på mig? sa Asta och tittade förvånat tillbaka. Men det har det ju alltid varit. 
-Inte undra på att det känns tomt då, sa fanskapet. 
-Nu förstår jag, sa Asta och sken upp. Jag lider av olycksbrist. Jag visste att det var någonting. 
-Det är lätt åtgärdat, sa fanskapet och såg sataniskt ut. 
-Det hoppas jag verkligen, sa Asta, för så här bra kan man inte ha det ostraffat. 
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist