-Vi ska flytta, sa Beata. Vi har hittat en fantastisk lägenhet
-Ska ni sälja villan, undrade Asta chockad över en sådan drastisk utveckling. Jag trodde att du älskade att påta i rabatterna och plantera rosor och sånt där som man gör.
-Det är det jag alltid har sagt, sa Coco torrt. Det är för mycket natur i naturen
-Så jag tänkte mig att ni skulle hjälpa mig att flytta, sa Beata. 
-När då, sa Asta ängsligt och sneglade på sin filofax.
-Om två veckor, sa Beata bestämt.
-Det går inte, sa Coco. Då har jag diskbråck. 
-Om tre veckor då, sa Beata. Det går lika bra.
-Tyvärr, sa Coco. Då har min hepatit precis börjat.
-Fyra veckor, röt Beata. Efter allt jag har gjort för er så förväntar jag mig att ni ställer upp.
Fyra veckor senare, när allt som normalt ryms i en villa var instuvat så sa Beata käckt:
-Nu är det bara vinden kvar.
-Jaha, vad har du där då, undrade Coco och la in en arbetssnus. 
-Åh, bara lite julgransprydnader och pynt, några tomtar.
Asta och Coco gjorde en inbrytning på vinden.
-Det här är inte lite pynt, sa Coco. Det här är Tomtelands hemliga lager.
Asta sa ingenting överväldigad av den myckenhet av änglavingar, tomtegubbar, rosa kräpp och gröna plastgranar som trängdes med julgransfötter, julgransbelysning, krubbor och löpare. Allt nerstuvat i lösa pappkartonger och pappkassar.
-Det är bara att börja hysta då, sa Coco.
-Akta det där, skrek Beata som kommit upp efter dem. Den där tomtegubben är jag speciellt rädd om. Och ta den där kassen försiktigt, det är kulor till granen, handmålade från Ecuador. Ställ det på gården så länge så ska jag packa in det själv i bilen. 
Hon visslade nerför trappan och lämnade väninnorna åt deras Sisyfosarbete. 
-Tur för Beata att det är sol ute, sa Asta. Det skulle inte vara roligt om det började regna på änglavingarna nu. 
-Det vore en nåd att stilla bedja om, sa Coco.
De fortsatte langa påsar nerför den smala trappan när det plötsligt börja smattra mot takpannorna och det hördes ett ångestskri från gården.
-Jag blir galen, tjöt Beata ute på gården. Gör någonting!
-Stackars Beata, sa Asta. Nu blir hon galen på riktigt.
-Det är ingen fara med henne, sa Coco. Hon har ju redan tomtar på loftet.
-Pratar du om oss eller keramikgubbarna? sa Asta och duckade för en välriktad halmbock.
-Vi, sa Coco och försökte se extra lömsk och farlig ut, är inga tomtar. Vi är skeletten i garderoberna.
-Äh, så magra är vi inte, sa Asta.
-Vi blir om inte den här mardrömsflytten tar slut någon gång, sa Coco och la in två påsar arbetssnus för säkerhets skull. Nu fattas det bara att hissen inte fungerar på det andra stället. 
Hissreparatören var en glad fyr från Kortedala visade det sig.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist