-Jag står inte ut, stönade Coco och kastade sig på soffan.Ta av mig stövlarna.
Asta och Beata drog omilt i varsin klack och till slut släppte de lårhöga skinnstövlarna med ett dovt ploppande.
-Du ska inte gå omkring i såna här saker, sa Beata. Det kan aldrig vara nyttigt för blodcirkulationen. Du har nästan kallbrand på tårna här.
-Struntprat, fräste Coco. Det är nagellack. Ge mig en konjak.
Asta promenerade över till barskåpet och hittade en slurk Martell bakom några tomma Renault Noir. 
-Ge mig två förresten, ropade Coco, och var är mina cigariller? Jag blir tokig. Har vi ingen musik i det här huset? Varför är det så tyst och dödtråkigt här så fort man kommer hem? Asta skuttar som en grå mus och dammar och du bara bakar bröd och stökar till med flingor och fibrer och oätligheter. Försöker förgifta en stackars hårt arbetande människa. 
Coco svepte konjaken i ett drag. 
-Det tycker jag du gör så bra själv så, snörpte Beata. På tal om det så har det kommit påminnelser på dina p-böter igen.
-Jag har inga p-böter, sa Coco. Det pratade jag ju med kronofogden om. Vi var helt överens. Struket ur listorna, borta, puts väck. 
-Nu har de kommit i alla fall, sa Beata med en irriterande rättrådig min. Sjutusen trehundrafemtiofem och femtio. Åt helvete. 
Coco satte sig kapprak i soffan och glodde ondskefullt på Beata. 
-Det finns inga p-böter, sa hon hotfullt.
-Johoodå, sa Beata. Jag har dem här.
Det tog Asta ett tag att reda ut dem från varandra, och medan de pustade ut passade hon ihop delarna av parkeringsböterna och la dem prydligt på bordet. 
-Men de är ju bara på tretusen, sa hon vilset.
-Där ser du, sa Coco. Äntligen någonting positivt med den här dan.
Beata plattade ut håret och tittade nyfiket på Coco.
-Har du haft det svårt idag? frågade hon med förnyat intresse.
-Är det jobbigt? undrade Asta.
-Ni kan inte tänka er en så frustrerande dag, sa Coco och la in en konstpaus medan hon tände en ny cigarill på den gamla stumpen i askfatet. Vi har haft friluftsdag på jobbet.
-Det trodde jag att man slutade med i grundskolan, sa Beata. 
-Det trodde jag med, sa Coco och tittade upp i taket för att räkna rökringarna. Men ack vad jag bedrog mig. Vi har haft organiserad aktivitet med lekledare och poängpromenad och samhörighetsbefrämjande åtgärder. För att ha det skojsigt tillsammans. Mötas och ha det trevligt. Pilla räkor och riktigt rå om varandra.
-Fick du ingen sprit? sa Beata.
-Lättcider, sa Coco. Den var inte ens torr.
-Jag förstår, sa Beata. Asta - öppna champagnen.
-Skulle vi inte spara den till nödfall och millennieskiftet, sa Asta. Om elen går?
-Det här är nödfall, sa Beata. Vem som helst som tvingats dricka söt cider till räkor har blivit utsatt för plågsamma människoförsök.
-Tack Beata, sa Coco. Jag ska komma ihåg dig i mitt testamente. 
-Jag får väl betala begravningen antar jag, sa Beata torrt.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist