-Har han ringt än? sa Beata och tittade in i vardagsrummet.
-Vem? sa Asta nervöst. 
-Nähä, sa Beata och drog sig tillbaka till köket där hon höll på och mixtrade ihop en ny sorts muffins på spirulinaalger. 
-Vad sa han idag då? gastade Coco när hon kom hem och drämde ner handväskan i glasbordet så det säckade och gnällde i skivan. 
-Vadå? sa Asta och tittade på monsunregnet utanför. 
-Du ser ut som ett ösregn, sa Coco. 
-Hon bara sitter där och lipar, sa Beata. Här, smaka på mina nya muffins. 
-Åh, fy för den lede, sa Coco. Vad är detta?
-Spirulinamuffins, sa Beata oberört. Bra för ämnesomsättningen.
-Jaså? sa Coco och grimaserade. Ge hit en till då. 
-Ta en du också Asta, sa Beata. Du behöver lite energi. 
-Jag vet inte, sa hon med bruten stämma. Kan man inte bli dålig av dem?
-Dålig, fnös Coco. Kunde du bli dålig av dem så borde du sätta i dig hela plåten.
-Nej, de är bara nyttiga, sa Beata. Sunda, hälsosamma saker.
-Jag är lurad, sa Coco. Jag tyckte du sa att de brände fett. 
Hon tände snabbt en Gauloise utan filter för att vädra ut den hälsosamma stanken av functional food.
-Men nu var det ju dig jag var intresserad av, sa hon sen och drog upp överläppen i ett försök att se vänlig ut. Hur går det med kärleken?
-Det går inget bra, sa Asta och försökte räta på ryggen. Det är nog slut. Kaputt. Över. 
-Har han slutat skicka rosor? sa Coco och slappnade av.
-Inga rosor sen i lördags, sa Asta och dabbade ögonvrån.
-Inga kärleksbrev heller? 
-Inte ett enda sen i fredags, sa Asta och svalde hårt. 
-Hur länge har han varit borta nu? undrade Beata som också ville vältra sig i elände. 
-Fyra dagar och sju timmar, sa Asta.
-Och han har inte ringt på hela dan? sa Coco. 
-Karlar är svin, sa Beata och tryckte i sig en spirulinamuffin i ren protest. Alla tre tittade föraktfullt på den tigande telefonen.
-Priiiiiiing, sa den. De stelnade till. Asta sträckte ut en darrande hand och grep luren. Coco försvann som en grå skugga ut i sovrummet. Beata retirerade i en sky av spirulinasmulor till köket. 
-Åh hej, sa Asta. Är det du? Vi skulle precis gå ut. Nej du stör knappt alls. 
Två timmar senare hittades Asta avsvimmad i soffan med ett lyckligt leende på läpparna. 
-Nu borde hon klara sig till lunch åtminstone, sa Coco. 
-Kanske ända till kafferasten, sa Beata. Och så får vi hoppas att han ringer klockan fyra som vanligt. 
-Karlar är rena underverken, sa Coco. Tänk vad de får stå ut med. 
-Nu ska vi inte överdriva, sa Beata och bredde en filt över kärleksoffret i soffan.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist