-Har du aldrig ätit kräftor, sa Coco milt chockerad och höjde på ett av sina plockade ögonbryn. Kärahjärtanesdålillalivet, så kan vi ju inte ha det.
-Det hör ju till allmänbildningen, sa Beata. Var kommer du ifrån egentligen? Åmål?
-Jag kommer från Rödberget, sa Asta. Och där äter man vettiga saker som falukorv och kalops. Inte konstiga små djur med spretiga ben och rött skinn.
-Rött skinn har pölse också men det äter du har jag sett, sa Coco och satte eld på en Gauloise. I Danmark. Det var visserligen sent på natten och jag är inte så säker på att du kommer ihåg varje ögonblick av det men röd pölse satte du i dig med god aptit. 
-Var det inte den som vi hittade sen, sa Beata och viftade bort ett rökmoln.
-I vilket fall som helst så är jag beredd att pröva, sa Asta hastigt. Jag är inte feg, jag vågar utmana ödet. 
-Snälla vän, sa Coco. Det är inte en fråga om liv och död. Det är inte som ostron.
-Jag gör en inköpslista, sa Beata. Ni betalar.
-Jag går på bolaget, sa Coco. Vi tar det på din kredit. Se det som läropengar.
-Det verkar dyrt med kräftskiva, sa Asta.

Fredag kväll hade Asta hängt upp de sista kräftlyktorna som de hittat på extrapris på ICA. Tillsammans med de sista kartongerna kräftor som fanns att uppbringa.
-De är väl inte kinesiska? sa Asta oroligt. Man vill ju inte ha kolera dagen efter.
-Var du lugn, sa Coco. Beata ska koka om dem. Sen desinficerar man dem i nubbe. 
-Men hur gör man? sa Asta senare när hon satt med en kraftig kräfta i nypan. Hon vände och vred på den. Hur öppnar man den?
-Först slörpar du, sa Coco. Så här.
Med ett blodtörstigt bett sög hon raskt ur en liten stackare. Asta bleknade. 
-Sen hälsar du på kräftan och tar av den rocken, sa Beata och vred av ryggskölden med ett raskt grepp. Asta såg illamående ut. 
-Och när du har petat i dig kräftsmöret som sitter här under skölden, sa Coco pedagogiskt, så sliter du av den byxorna. 
-Jag klarar inte av det, sa Asta med darrande röst. 
-Jodå, sa Coco. Klart du gör.
-Ett, två, tre, sa Beata uppmuntrande, på det fjärde ska det ske.
Asta blundade och stoppade in en hel kräfta i munnen. Sen tuggade hon på den ett tag, spottade ut resterna och funderade ett tag. 
-Nå, vad tyckte du? undrade Coco och tittade intresserat på henne och den krossade kräftan.
-Det smakade rätt bra, sa hon efter ett tag. Men det verkar svårsmält.
-Det finns korv i kylen, sa Beata. Vi kan offra oss och äta dina kräftor också.
-Kan ni, sa Asta tacksamt. 
-Det är det vänner är till för, sa Coco och hällde upp en nubbe till. 
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist