-Jag gillar frost, sa lilla bilen lyckligt och kanade iväg på gatan. Mer is till folket!
Efter allt regnande och dimmande och skymmande molntäcken tog vintern ett snabbt steg in i Göteborg några dagar och tyckte att det kunde vara intressant att testa beredskapen. Varje frostig morgon slår göteborgarna med samma häpnad och köerna ringlade sig osedvanligt sega runt Järntorget även denna gång. Alla tog det lugnt utom en liten vinröd och svart CV2 som rev sig igenom rondellen och gasade på med en sprittande entusiasm.
-Du, ta det lite lugnt nu, sa Asta nervöst. Vi har inte vinterdäcken på och du vet aldrig när det kan bli halt.
Asta tittade sig över axeln och hoppades att den store bilbesiktigaren i himlen inte höll så bra koll på henne och lilla bilen. De där sommardäcken som lilla bilen surfade genom trafiken med var inte av det mönsterdjup som en bilbesiktigare skulle önska. Faktum var att hon fått en allvarlig tillsägelse att se över sagda mönsterdjup. Köpa nya däck alltså. 
-Men nya däck kostar pengar, sa Asta oroligt för sig själv. Och så behöver jag ny koppling också, och egentligen borde jag åka till Skanderborg och köpa allt på ett bräde, men då måste jag åka över till Danmark, och då kostar resan och sen vill man stanna på kro, och köpa konjak på vägen hem. Och rom till fanskapet. Det går inte. Jag har helt enkelt inte råd. Det får vänta lite. En månad till men sen kanske det kan gååååå ...
-Halt, skrek lilla bilen. Det är halt hela tiden. Yihaa!
-Yihaa, sa Asta med tunn röst och höll hårt i ratten. Värst vad det går.
-Kolla när jag prejar taxin där borta, sa lilla bilen och gjorde en bredsladd mot Landsvägsgatan och bytte fil. 
-Jag vill inte vara med om detta, sa Asta och blundade. 
-Och där var en trottoarkant, sa lilla bilen och tog ett skutt. 
De var ute i allén och slirade på den glasblanka asfalten. 
-Det kunde gott ha kommit lite snö också, sa lilla bilen. Som den där vintern du vet, när vi var ute och körde och hade så roligt. Fast den där gubben som vi körde ner i snödrivan såg man inte mycket av sen. 
-Det som göms i snö kommer upp i tö, sa Asta blekt. 
-Jag trodde han var död, sa lilla bilen osentimentalt. 
-Tror jag inte, sa Asta med tillkämpat lugn. Jag är inte riktigt klar över varför du har blivit så blodtörstig på senare tid. Först taxen och sen gubben i rabatten. Vad ska det bli härnäst? Volvodirektörer?
-Volvodirektörer? sa lilla bilen förvånat. Nej, det är ingenting att slösa energi på längre. Bättre då med den där australiensaren, Jack the Ripper. 
-Var inte det en styckmördare i London? sa Asta förvirrat.
-Nej, det är en styckmästare från Ford, sa lilla bilen. 
-Jaha han, sa Asta. Jag tycker nästan det är en sorglig historia den där försäljningen. Snart kan till och med jag bli sentimental över en 240. Men det är utvecklingen. Som nå´n sa: If you can´t beat them, join them.
-Så kan man inte resonera, sa lilla bilen. Man  kan inte böja sig för överheten. 
-Jaså, sa Asta. Och vad ska man göra istället då?
-Det är enkelt, sa lilla bilen. Hugga till så klart.
-Hugga till?
-Ja, sa lilla bilen. If you can´t beat them, bite them.

Astas arkiv

copyright  hamnqvist