-Det var ett förskräckligt kalas, sa Coco och blundade blekt. En slocknad fimp hängde mellan hennes blåmålade naglar.
-Att du aldrig lär dig, sa Beata. Så där är det ju varenda gång. Ut och härja och hem med huvudvärk. 
-Om jag ändå hade huvudvärk, sa Coco. Jag tror jag behöver en askkopp. 
Asta snodde runt i hörnsoffan och hittade en relativt tom askkopp bakom Cocos samling vidriga videorullar som hon sparar på. Ju värre desto bättre, som hon brukar säga.
-Känner ni Nisse och Karin? undrade Coco. 
-Ja, sa Beata. Det var han som jobbade på cirkus, och hon som var barnmorska och så träffades de när elefanten helt plötsligt började kalva eller vad det heter när elefanter får barn?
-Just det, sa Coco. Ett härligt par. Jag har känt dem i massor med år. Och nu skulle de gå och gifta sig. Kanon tänkte jag. Ett riktigt kalas med Nisses rumänska morbröder och Karins norrländska släkt som kommer med tankbilar med hembränt. 
-Helt osannolika, sa Beata. Jag var på en middag där för några år sen och höll på bli våldtagen redan i hallen. Av henne. Jag fattar inte hur du kan umgås med dem över huvud taget. 
-Hon skulle bara skoja lite med dig men du är ju så bigott, sa Coco. Hon är okej. Var i alla fall. 
-Jag är inte bigott, sa Beata surt. Jag är normal. 
-Du är övernormal, sa Coco. Men just nu framstår det som riktigt behagligt. 
-Vad hittade du på i bröllopspresent till de här dårarna då, sa Beata. Ett etui med äkta läderpiskor? Latexraffset? Lurch-docka från familjen Addams?
-Vad hade jag med mig? funderade Coco och tände en ny fimp. Jo, jag hittade en originalutgåva av Berättelsen om O på antikvariat. Dyr rackare. Och så tog jag med en flaska absint. Sen tog jag en taxi till kyrkan. Och där var allt som vanligt. Folk var uppklädda och de slängde ris och punkterade ballonger och fotograferade. Men sen.
-Vad hände sen, undrade Beata lystet. 
-För det första så serverades ingen champagne, sa Coco.
-Ingen champagne? sa Beata. Fick ni billig tysk sekt?
-Vi fick morotssaft. Spetsad med Pommac. Sen serverades middagen, sa Coco och stönade sakta. Pocherade maskrosblad med morotssås och inlagda groddar. Till det serverades maskrossaft. Sen kom en jeppe i kaftan och tog upp en bön som varade i tre kvart. 
-Stackars Coco, sa Beata mot sin normala instinkt. 
-Fy så hemskt, sa Asta. Och du som inte tål morötter.
-Sen kom efterrätten, sa Coco med darrande stämma. Morotskaka med vitlöksglasyr indränkt i mera maskrossaft. Inget kaffe men åkerfräkente. Ingen avec. Men en liten recitation av något hinduiskt av killen i kaftan, som varade två timmar tills vi fick lov att gå hem. 
-Men hur kunde det bli så, sa Beata. Var var de rumänska morbröderna och norrlänningarna?
-De hade gått med i en sekt, sa Coco. Norrlänningarna hade blivit nykterister och rumänerna hade hittat någon slags millenium-grupp så vi fick veta att världen ska gå under den 13 mars 2013 av någon smart anledning som jag inte kommer ihåg. Men om man lever på morötter och maskrosor tills dess så skulle man visst tas upp i ett tefat och skeppas iväg till Edens lustgård.
-Med den dieten lär man vara död på några veckor, sa Asta och rös. 
-Jag var på kalas i lördags och jag är inte människa än, sa Coco. Kan du skicka konjaken är du en raring.
-Självklart, sa Asta. Ta en trippel vet jag. Kvadrupel kanske till och med.

Astas arkiv

copyright  hamnqvist